TILLBAKA TILL: FÖREGÅENDE SIDA // SENASTE FÖRGRENING // START
– "Problemformulerings–privilegium" är verkligen en utmärkt beteckning på vad det är som drar individer till att bli konstnärer – det är mycket bra påpekat! Inte pengar – ja, t.o.m. vetskapen om att pengar och deras trygghet kommer att förvägras dem som en trolig konsekvens av yrkesvalet – men just detta långa ord som innehåller en sådan oerhörd känsla av möjligheter, om man förmår att göra detta privilegium till sitt eget, och inte blir betjänt åt någon som formulerar problemen åt en.
.....Jag instämmer också med din fortsättning. Fast solidaritet i det här sammanhanget vet jag inte riktigt om jag förstår vad du menar med? Konstnärers solidaritet i egenskap av just konstnärer...? Tror jag inte så mycket på – banan kräver så tydligt något annat... i längden. Vet inte om det kan/kommer att bli bättre på något sätt. Däremot som människor, givetvis, och då är det ingen skillnad på en konstnär och någon som inte är det...
.....Men om man skall titta på situationen i ett kortare perspektiv, och då specifikt för konstnärernas/konstens räkning, så tror jag att vi under en tid kommer att fortsätta uppleva den förvirring som kommer av att det numera är svårare att urskilja VEM det är som utför konstverket. Den "curator" som agerar som konstnär i allt utom till namnet – vad skulle hända med honom eller henne om vederbörande sade som det ofta egentligen är: nämligen "jag är konstnären"! Jo, han/hon skulle förlora position och makt för nu skulle ett annat slags (personligt, t o m existensiellt) ansvar utlösas, som skulle begränsa den f d "curatorns" rörelsefrihet.
.....Bättre att låta andra göra det jobbet.
.....Sen, den med ovanstående sammanhängande akademiseringen – ordets herravälde – också detta leder till att många arbetar från egendomliga positioner. Kanske är det så att vi befinner oss i en övergång till ett nytt paradigm – som när det är fullt på plats INTE kommer att innebära beskuren frihet – utan tvärtom!
.....Som du sade här ovan! ANNIKA