"Viljan till kontroll möter lusten till kaos"
I am interested in systems.
Systems are designed to lead to a desirable result.
When a system works it provides a sense of control and security.
If the system is improperly realised the result will deviate from the plan.
Sometimes I dream of creating a system so perfect that no deviation is possible.
This system I pursue beyond its limits.
In the breakdown anything can happen.
Ovanstående text skrev jag till katalogen för Rauma Baltic Biennale i Finland sommaren 1994, i vilken jag deltog med en installation som bestod av ett fotografi samt 110 tuschteckningar. Utställningens tema var "A Midsummer Night's Dream" och curatorn Helena Demakova.
Fotografiet föreställer den ryske politikern Zjirinovski i ett sällsynt ögonblick då han inte agiterar. Teckningarna är baserade på fotografiet enligt följande system: Den första teckningen avbildar fotot, den andra teckningen avbildar den första teckningen (linje för linje), den tredje teckningen avbildar den andra teckningen, osv, tills bilden är helt upplöst, varvid nästa teckning pånytt avbildar fotografiet. Hur jag än ansträngde mig att vara trogen förlagan till varje teckning uppstod en förskjutning som när den ackumulerades ledde till ett resultat utanför min kontroll. Vilket samtidigt var min avsikt. Jag hade satt upp ett system som förutsatte en ofelbar operatör, men som pågrund av operatörens mänskliga tillkortakommanden obönhörligt ledde till sin motsats – till kaos.
Jag är inte målare, fotograf eller skulptör. Jag är en konstnär som arbetar med idéer, vilka får fysisk gestalt genom att jag tillfälligtvis gör mig till målare, fotograf eller skulptör. Genom denna min arbetsfördelning uppstår en inre dynamik i det resulterande konstverket: idéns formella precisering är inte nödvändigtvis förenlig med utförandets emotionella krav, och tvärt om.
Första gången jag använde mig av mig själv som tecknare var i början på 1992 när jag ombads bidra med ett "insert" till den filosofiska tidskriften KRIS, vars tema handlade om ett nyväckt intresse för subjektet. Detta uppdrag resulterade i ett block om 20 sidor påvilka jag presenterade 40 teckningar av ett fotografi föreställande min far, alla utförda på samma dag. Redan i denna begränsade uppgift uppstod en komplikation i att jag under arbetet stundtals tappade lusten och var nära att ge upp, vilket syns i resultatet – och utgör en viktig del av detsamma.
Jag har sedan dess arbetat med liknande projekt vid ytterligare ett antal tillfällen. Viktigt varje gång har varit den enskilda teckningens stenografiska omedelbarhet, det rigida förhållandet till förlagan och de från början uppsatta reglerna, överträdelserna trots allt, tidspressen, resultatets karaktär av alltför många.
Valet av förlaga har varje gång varit svårt. Hittills har jag, med undantag för valet av Zjirinovski, hållit mig till ansikten ur min närhet. Det är nödvändigt att känna något starkt inför bilden, för att tecknaren skall kunna engagera sig.
Jag har insett att samma mekanism, dvs driften till repetition där det yttersta syftet är att komma åt ett innehåll som föds i konflikt med systemet, finns latent närvarande också inom en majoritet av mina övriga arbeten. Jag har på försök formulerat att det ytterst rör sig om en konflikt mellan "lusten till kaos" och "viljan till kontroll".
Att bearbeta dessa idéer med hjälp av teckning är direkt, det visuella resultatet är tydligt och slagkraftigt samt anpassningsbart i skala. Men idén är inte begränsad till en enda teknik och jag vet att den har mycket stora utvecklingsmöjligheter. Jag behöver tränga ytterligare in i de mekanismer jag har satt i rörelse, och utforska deras konsekvenser, t ex med följande frågeställningar:
– Vad betyder valet av motiv?
– Vad är det egentliga innehållet i ett verk som Rauma-installationen?
– Var går gränsen mellan simulerad besatthet och verklig?
– Hur långt kan man som konstnär distansera sig från sig själv för att hantera sitt skapande jag som försöksperson?
– Hur fungerar dessa projekt för betraktaren?
– Politisk dimension?
– Vad kan uppnås med verkligt monumental skala?
Jan Svenungsson