Jan Svenungsson

Castenfors, Mårten. "14 meter som sammanfattar seklet",

in: Svenska Dagbladet, 1.1.2000


Så var det alltså hög tid att lägga ytterligare ett extatiskt konstår till handlingarna, men trots solig biennal i Venedig som i globaliseringens tecken hade satt fokus på kinesisk konst och trots en vällovligt storståtlig Moderna museet-satsning på den mur som föll, blev detta mest ett år som kom i kläm mellan ett gammalt och ett nytt årtusende.

År 1999 kanske bäst kan beskrivas som ett vankelmodigt år utan riktig konstgnista vilket paradoxalt nog låter sig illustreras av att den tre år gamla utställningen Sensation - den med "ung" brittisk konst - nu på turne i New York, fortfarande är den internationella konsthändelse som föranlett flest och fetast spekulativa konstrubriker under året. En svensk motsvarighet har varit Elisabeth Ohlsons Ecce homo som efter årslång turne, i november, återvände till sitt bergrum på Södermalm och dessutom, likt en tv-såpa, följdes upp med en bok om turerna kring själva utställningen.

Konstnärligt är Ecce homo-fotografierna lika konstruerade som illustrativt harmlösa, men icke desto mindre medialt explosiva genom den treenighet som utnyttiats mellan blottade kön, homosexualitet och religion. Sensmoralen i denna segdragna historia är att sexuella anspelningar och ett naket kön i rätt sammanhang märkligt nog fortfarande är en utmärkt väg till en, om än kortsiktig, berömmelse - något som för övrigt den Turner-prisnominerade Tracy Emin också förstått med sin täta rumsinstallation på Tate Gallery i London innehållandes bland annat nyss brukad obäddad säng och begagnade trosor.

Noterbart 1999 är att det i Sverige inte gjorts några mer ambitiösa sammanfattningar eller historiska återblickar över 1900-talet. Det är som om alla institutioner skrämts av de stora perspektiven och när det istället lånats in något extra, som Malevitj i Johan Celsings nyuppförda kultiverat vackra konsthall på Millesgården, har det visserligen i det enstaka antytts ett fantastiskt konstnärskap (en av 1900-talets främsta utopister), men i verk-överflödet framträdde mest den mediokra sidan, närmast generande för konstnärskapet. Naturligtvis kan man framhålla att kvantiteten denna gång var motiverad då utställningen var ett unikt inlån, men samtidigt gav överflödet en sur bild av modernismen och dess produktiva mångfald. Allt en mästare gjort är inte mästerligt, måhända intressant som ett historiskt dokument, men för att allt inte skall bli urvattnat krävs trots allt reduktion vid större presentationer.

I positiv mening har dock modernismens frihet inneburit att alla oavsett ras och kön har samma chans att berätta om allt och inget. Den pågående utställningen Mirror's edge i Umeå är ett imponerande initiativ som visade just detta och därtill hur konsten globaliserats och att periferin kommit i centrum. I teorin låter detta bra men samtidigt måste denna globalisering ses i ljuset av att konstnärerna och deras kuratorer från när, och helst fjärran, faktiskt bor och verkar i konstmetropoler som New York och London. Skrapar man på ytan är det "exotiska" stöpt efter västvärldens konformism för att smälta in lite lagom i den konstmarknad som ständigt lurar i vassen efter nya förmågor och sensationer. Just denna internationella konstlikhet gör att man 1999 ofta önskat sig en lämplig avstängningsknapp, speciellt på munläderskonsten som spridit sig som en löpeld över jorden, dvs verk av de marknadsutbildade konstnärer som vet att sälja sin vara med tusentals vackra ord trots att själva varan, konsten, oftast är en enda stor tom och tam konstruktion. Men det finns naturligtvis undantag som Shirin Neshat, aktuell på Tensta konsthall, som imponerar storligen genom det existentiella allvar som finns i hennes visuellt medvetna videoinstallationer.

Annat sevärt under året, i kontrast till det ljudliga och spekulativa, det konstruerade och anspända, har t ex varit en tyst skulptural stod av Håkan Rehnberg på utställningen Om det sublima på Rooseum i Malmö. Utan onödiga ord angrep och angick Rehnbergs minimalistiska kropp som bakom sitt glas dolde något som liknade ett eremitiskt rum, av blänkande metallisk slutenhet.

I detta verk fanns visuell insikt om eftertankens betydelse, likaså i Galina Moskalevas både finstämda och starka fotografier av sköldkörtelopererade barn från Tjernobyl som fortfarande kan ses på utställningen Efter muren på Moderna museet bland alla videoprojektorer som tyvärr alltför ofta varit ur funktion - ett sorgligt, för att inte säga pinsamt faktum, på just utställningen Efter muren.

Och om man med ytterligare ett synnerligen stabilt verk skulle drista sig till att sammanfatta hela det sekel som gått kunde det bli med Jan Svenungssons fjorton meter höga skorsten mitt i Motala ström i Norrköping. Detta märkliga projekt har sin förhistoria i en konstnärs outtröttliga passion för skorstenar som han konstnärligt bearbetat och varierat under många år. Denna närmast dåraktiga tematiska uthållighet har så till sist utmynnat i det fullständigt självklara. Plötsligt är det som om allt kommit på sin plats, där mitt i strömmen, som om skorstensskulpturen äntligen hittat hem. I dess obrukbara absurda potens mitt ute i strömt vatten finns förutom en paradoxal skönhet en giltig symbol för hela den tunga industrialismens uppgång, förvandling och fall, och därtill en kropp för samtidskonstens suveräna möjlighet att stolt ge sig tillkänna precis var som helst. Det är energin från denna osedvanligt lyckade offentliga skulptur som jag tar med mig in i 2000-talet, allt medan jag tänker: konsten är död, leve konsten.

Mårten Castenfors