Holm, Eva-Lotta + Hårleman, Carl-Fredrik. "Ett läge mellan slump och nödvändighet", in: Material, # 2, 1993
Din senaste utställning på Galleri Engström, som pågick under oktober månad, utmärker sig från dina övriga utställningar genom att det nu bara handlar om måleri. Vill du berätta något om bakgrunden?
Jag har gjort tjugoen målningar som samtliga kallas för "Test". Målningarna är abstrakta, om än inte nonfigurativa, eftersom de bär likhet med ett slags fläckar. Jag har arbetat i två steg med framställningen av målningarna. Först gjorde jag slumpmässiga akvareller med syftet att få färgen att uppföra sig som blodfläckar. Sedan valde jag ut vissa av dessa slumpvisa akvareller för bearbetning, som innebar att jag minutiöst målade av och förstorade upp dem på pannåer och dukar i olika formar.
Varför just blodfläckar?
Redan för tre år sedan, i samband med en installation för utställningen "Begär och begränsning", var jag inne på blodfläckar. Den gången tolkade jag temat lite väl veligt och romantiskt, och var inte helt nöjd med insatsen, men idén stannade kvar. Förra året, när jag fick i uppdrag att göra en målning åt en person, slog det mig plötsligt att temat med blodfläckarna skulle vara intressant att pröva. Resultatet med denna första målning blev så lyckat att jag beslutade mig för att fortsätta, och upprepa temat i en hel serie målningar.
Har blodet med dess nuvarande symboliska innebörd någon betydelse?
Självklart. Efter den där första ingivelsen, som snarare slog in på privata vägar, upptäckte jag ett slags allmängiltigt intresse att arbeta med blodfläckarna. Det fanns så mycket mer att relatera till, där det samhälleliga perspektivet inte var till någon nackdel.
Du har i en tidigare intervju i Material sagt att du ser varje utställning som en förlängning av den du gjorde innan. Förhåller det sig så även denna gång? Är detta en konsekvens av vad du gjort tidigare eller är det avstampet till något nytt?
Utställningen rymmer båda aspekterna. Om jag minns rätt hade jag vid det tillfället en måleriutställning i tankarna, som jag först nu har lyckats genomföra. Men jag arbetar alltid parallellt med olika saker som kompletterar varandra; också i denna utställning finns samband med det fotografiska arbete som jag mer eller mindre jämt håller på med. När jag började måla 1977, gjorde jag fläckakvareller ovanpå fotostatkopior - bilder som jag sedan rutade upp och målade av. Det minnet blev plötsligt mycket tydligt när jag höll på med dessa arbeten. Som fotograf tar man alltid många fler exponeringar än vad som är avsikten att använda, man vet aldrig vilka bilder som blir bra. Fotografiets hemlighet och förtjusning är just möjligheten av ett oförutsägbart innehåll, fullständig kontroll över situationen finns aldrig, någonting oväntat kan alltid inträffa. Kameran hinner helt enkelt se saker våra ögon missar. Bearbetningen av materialet sker sedan genom urval och sortering. Därvid bildas grupper av bilder, vilka så småningom formar sig till berättelser. Den processen är oerhört fascinerande, först det väldiga flödet av bilder, sedan studiet och redigerandet. På ett liknande sätt kan jag arbeta med målningarna efter akvareller.
Hur sker sedan urvalet, är processen helt och hållet intuitiv?
Jag försöker skaffa mig kontroll över materialet, och därifrån bygga upp någonting som känns övertygande. Om vi talar om måleri är det speciellt både genom sin konsthistoriska ställning och sin rent konkret mödosamma yta. I fotografin finner jag en annan tjusning som hör ihop med det mekaniska. Jag kan beställa olika delar i arbetet från andra människor. För mig är detta en dialektik som känns mycket positiv.
Vilket förtydligas av att du samtidigt med målningarna visar fotografier på Galleri Index...
Ja, och i det fallet är det faktiskt en annan person som har gjort färgkopiorna.
Du har tidigare uttryckt din misstänksamhet mot begreppet autencitet, en förvisso uttjatad diskussion - men finns det någon form av förankring till detta i ditt måleri? Ett behov, i traditionell mening, att genom måleriet komma närmare ett direkt uttryck?
Att idag ifrågasätta autenticitet är att slå in en dörr som länge har stått vidöppen. Mer spännande är att söka skapa autenticitet... Fotografiet är intressant genom möjligheterna till manipulativa grepp, och det förtroendekapital som fortfarande finns där. Att det så väl låter sig utnyttjas. I måleriet finns en föreställning om det autentiska inbyggt i själva materialet, det hör ihop med handens rörelser. Den konstnärliga utmaningen blir att försöka vända fram den andra sidan av myntet, att utmana och undergräva själva myten genom någon form av oväntad manipulation. För mig som målare är det en nödvändig förutsättning att ha steget mellan förlagan och det slutgiltiga originalet, på så vis utesluta varje ogenomtänkt förhoppning. All form av autenticitet är till sist ett mycket mödosamt arbete.
Hur förhåller sig dina bilder på Galleri Index till detta?
Jag känner mig sårbar i de fotografierna. Där beger jag mig långt ut i en renodlad fotografisk tradition fast med mina små avtryck och manipulationer förhoppningsvis närvarande i bilden.
Ja, du manipulerar ju genom det blåaktiga skimmer som ligger övcr dem, samtidigt som de är dokumentära bilder från ditt hem.
Själva temat för den utställningen var ganska luddigt: "Hem - en studie i politik". Jag försökte förhålla mig så enfaldigt till utgångspunkten som möjligt och valde att fotografera mitt hem i det blåaktiga kvällsljuset så att man knappt ser någonting. Jag använde medvetet fel film. Processen var ganska långsam, jag kunde bara ta en bild om dagen eftersom exponeringstiden var så lång och tiden för det speciella ljuset så kort. Det tog mig två månader att få fram fem intressanta bilder. Jag utgick i hög grad från en slumpmässig mekanik, eftersom jag i skymningen aldrig var riktigt säker på vad som kom med i bilden. Vanligen är förhållandet det omvända, att man använder ljuset för att se exakt vad man plåtar. Jag känner mig dock fortfarande osäker på resultater. Tyvärr är inte en gedigen process en garanti för ett gediget resultat. Jag tycker om den arbetsprocess som rekommenderas i De Chiricos roman Hebdomeros: ". ..därför säger jag till er, mina vänner: arbeta metodiskt, slösa inte bort era krafter; när ni har hittat ett tecken, syna det från alla håll, framifrån och från sidan, i trekvartsprofil och perspektivförminskat; låt det försvinna och notera hur det formas av minnesbilden; lägg märke till från vilken sida det liknar en häst eller ornamentet i ert tak; när det ser ut som en stege eller en hjälm med fjäderbuske; från vilket håll det liknar Afrika som självt liknar ett stort hjärta: jordens hjärta; ett stort, varmt hjärta; jag skulle till och med våga säga överhettat; det slår för snabbt, det skulle må bra av en lugnare takt."
Ett annat motiv som du har bearbetat länge är ju skorstenarna... ett tema som i en helt ny form återkom i utställningen Spelets Regler.
Det fanns vissa som missförstod avsikten, och trodde att skorstenarna från början verkligen var avsedda att komma på plats. Men avsikten var uteslutande att placera ut skyltarna med sina teckningar och text. Skyltarna som inte var signerade eller daterade och inte förklarade annat än att i morgon kommer här att resas en skorsten, syftade till att skapa en känsla av osäkerhet; av politiskt hot eller estetisk förväntan beroende på vars och ens utgångsläge. De var ett slags tankemässiga projektioner, som inte fungerade på alla. Och det var en olycklig slump när något annat verk i utställningen inre gick att genomföra och istället ersattes av berättelsen om sitt misslyckande.
Om man överblickar dessa tre utställningar i ett sammanhang, målningarna, fotografierna och skorstenen som en tankemässig bild, kändes det splittrande att arbeta med dessa olika uttryck samtidigt?
För mig, som ser processen inifrån, ter sig skillnaderna enbart positiva. Jag hade mycket möda med fotona, men den mödan skiljer sig inte mycket från att exempelvis arbeta med skyltarna. Skillnaderna är stimulerande. Att man sedan kanske misslyckas med en sak, för att lyckas bra med en annan, är en del i arbetet.
För att återgå till måleriet - döljer sig där en känsla av nostalgi och en vilja att återgå till ett slags ursprung som länge har negligerats?
Jag tycker att det är intressant att arbeta med vilket medel som helst - resonemanget om nostalgi känns helt ovidkommande. I måleriet är det förvisso svårt att uppnå ett intensivt och spännande resultat. Men än sen? Idag är det vanligt att uttrycka sig i olika former och att arbeta dialektiskt. Det finns ett behov att betrakta sig själv och sina roller från olika vinklar. När det saknas direkta yttre mallar att bestämma arbetet med, får man bygga upp en inre dialektisk struktur istället.
EvaLotta Holm
CarlFredrik Hårleman