Jan Svenungsson

Ludvigsson, Bo. "Högrest tegelsymbolik", in: Svenska Dagbladet, 28.8.1999



En skorsten är en skorsten är en skorsten. Men också mycket mer. Särskilt om den är ett konstverk. Det är den 14 meter höga skorsten som Jan Svenungsson murar uppmitt i Motala Ström i Norrköping.
Den femte skorstenen kallas installationen, ett av de vinnande bidragen i den tävling för konst i industriella landskap som Statens konstråd och Norrköpings konstmuseum anordnat. Skorstenen är verklig men samtidigt förstås en bild.

- Vad ett konstverk betyder kommer alltid att skifta. Skorstenen som konstverk har visat sig vara både mycket flexibel och självklar. Flexibilitet framhäver rummet omkring skorstenen, förändrar det. Hela området blir en del av konstverket, som inte framhäver sig självt. Det har med dess verklighetsanknytning att göra, skorstenen är en välbekant form som alla känner till men den här är byggd enbart för att bli sedd (och tolkad). Därmed är den annorlunda än andra skorstenar.

Precis som den berömda cigarren kan skorstenen förstås även laddas med freudiansk symbolik?

- Jo, säger konstnären, som varit besatt av skorstenar i mer än tio år.

På söndag öppnar Norrköpings konstmuseum hans fotografiska utställning "Skorstensarbeten 1988-1999". Och när jag började med skorstenar fick jag frågor som "Har du problem med din pappa?". Det var ju potentiellt pinsamt. Antingen kunde jag dra ner ridån och be om ursäkt, eller fortsätta och betona andra aspekter på skorstenar.

- Där finns givetvis även politiska allusioner, skorstenen som symbol för industrialismen i informations- och utbildningssamhället. En skorsten är också ett torn, som byggs genom att sten mödosamt läggs till sten. Vi lägger dessutom ett lock på den här skorstenen, ett lock på den gamla tidens avfallstorn.

De flesta skorstenar är högre än sin omgivning. Så icke Svenungssons. Detta storleksförhållande framhäver det bisarra, det som kan roa eller oroa, påpekar han och hoppas att den också kommer att bli vacker och väcka associationer till stadens historia.

Bo Ludvigsson