Gradvall, Jan. "Konstboom - Jan Svenungsson", in: Slitz, # 2 1990
När Jan Svenungsson var i Frankrike för några år sedan såg han en affisch med en efterlysning av en liten flicka. Han plåtade av det något otydliga fotografiet på affischen, och när han kom hem framkallade han bilden och monterade in den i en osymmetrisk, åttkantig tavelram som han själv byggt. Resultatet blev till ett av hans "objekt" (hans egen term) och han döpte det till "Barn".
På en utställning något år senare, då Svenungsson gick runt och fotograferade av sina egna tavlor, tog han några bilder på sitt efterlysta barn. I mörkrummet såg han att på ett av fotona hade blixten råkat flamma av mitt i glaset på tavlan med följd att det nu var en stor vit fläck mitt i barnets huvud. Svenungsson kopierade upp den defekta bilden, där även den ursprungliga ramen var synlig, och snickrade därefter ihop en ny osymmetrisk ram och hängde upp tavlan på väggen. Resultatet blev ännu ett av hans objekt, och han döpte det till "Blick".
- Det är så jag jobbar, säger Jan Svenungsson. Jag utgår alltid från en bild som jag hittat någonstans, och som av någon anledning fascinerar mig. Därefter gör jag något eget av bilden. Jag samplar någon annans upplevelse och gör den till min egen.
- Men, påpekar han, det är naturligtvis inte själva stölden som är intressant. Jag är absolut inte intresserad av att vara någon rebell i det avseendet: mitt motiv är bilderna, ingenting annat. Jag höll till och med ett föredrag för några fotografer där jag utförligt redogjorde för alla mina plundringar, men inte ens de verkade bli upprörda.
När Jan Svenungsson säger ordet "samplar" är det med ett snett leende. Han började sin bana i det på sin tid uppmärksammade Uppsala-bandet Svart, som gjorde några rosade skivor på Klas Lundings bolag Stranded i början på åttiotalet, men han har inte rört ett instrument sen Svart splittrades ("jag sålde faktiskt gitarren dagen efter att vi hade slutat"). Därför är han inte särskilt pigg på rubriker som "Punkaren som blev konstnär" eller frågor typ "Vad kan man dra för paralleller mellan din musik och din konst", och aktar sig mycket noga för att säga något som kan tolkas på det sättet.
- Jag tycker helt enkelt inte att den kopplingen är särskilt meningsfull, säger han. Jag har jobbat med bilder i 12 år (han är 28 nu), och det är under den tiden jag formats. Det andra (dvs musiken) har mycket lite att göra med det jag gör nu.
Fast det går ändå inte att undvika att prata musik helt och hållet. När man närmar sig Jan Svenungssons lilla ateljé i Solna, som ligger vägg i vägg med konstnärinnan Cecilia Edefalks, hör man på avstånd New Order blandas med hans egna hammarslag.
Och när vi sedan tittar på hans oljemålningar, där han ständigt återkommer till några få motiv som han målar om och om igen, kan han inte hålla sig:
- Det är som med New Orders maxisinglar. När man först hör låten på Lpn kan man nästan svära på att den inte skulle kunna bli bättre. Men när man sen får höra den nya versionen på maxisingeln... då öppnas någonting helt nytt. Och det är det som intresserar mig, att hitta nya infallsvinklar. Att kunna överraska mig själv.
Jan Svenungsson började intressera sig för konst när han var sexton år.
- Jag blev som besatt och plötsligt var konst allt som betydde något. Det började med surrealister och dadaister, vilket var en naturlig öppning för många under punkåren (Svenungsson skrev även en artikel om dadaism i fanzinet Dr. Krall). När man sedan insåg att det bara var toppen på isberget började man gräva mer och mer, och slukade sedan allt.
Jan Svenungssons stora förebild var länge Man Ray (död 1976), en amerikan i Paris som förändrade fotokonsten med sina "rayogram" från 20-talet och framåt. Av en slump träffade Svenungsson man Rays änka på en surrealistutställning i London i slutet av sjuttiotalet, han sökte upp henne i Paris året efter och de bägge har förblivit goda vänner sedan dess.
- Visst betyder Man Ray mycket fortfarande, men jag tycker inte det är särskilt intressant att prata om det nu. När jag var yngre härmade jag bara allt han gjorde. Det behöver jag inte göra längre.
Sedan Jan Svenungsson första utställning på Galleri Mejan (han gick på Konsthögskolan 84-89) har han medverkat på ett otal utställningar, både i Sverige och utomlands. Han blev uttagen som en av fyra svenskar till den nordiska samlingsutställningen "Aurora 3" i Helsingfors, och blev som ende svensk inbjuden till den stora internationella fotoutställningen i franska Arles i fjol (Musée Réattu köpte även Svenungssons mycket uppmärksammade "Vittnet", ett foto inspirerat av Palme-mordets fantombild).
Och han säljer så gott allt han gör.
- Det är naturligtvis väldigt kul att det går så bra och att jag kan leva på min konst, fast det känns lite ovant att behöva skiljas från allt man gör så snabbt. Det är mycket man egentligen skulle vilja behålla själv.
Jan Svenungssons utställningar bygger ofta på olika kombinationer av foton och målningar som hänger med genomtänkta tomrum. I sina utställningskataloger skriver han även sina egna texter, men det är långt ifrån några tolkningar av bilderna, utan fristående, knivskarpt formulerade små prosastycken som blir egna "objekt".
Att ge några slutgiltiga förklaringar till det han gör intresserar honom inte.
- Ofta samplar jag faktiskt vad andra tycker om mina verk, säger han. Någon kommer fram till mig och säger att dom ser "det och det" i en bild. Tycker jag det låter bra kan jag sedan säga samma sak i en intervju. Det är faktiskt en rätt bra metod.
Jan Gradvall