Lind, Maria. "Om Freuds intresse för den unga hysteriska Dora",
in: Clean&Sane, Sollentuna, 1997
Om Freuds intresse för den unga hysteriska Dora och hennes far, och även för deras vänner herr och fru K, var stort var ointresset för hennes mor större. Trots att denna medelålders hemmafru rimligtvis måste ha spelat en avgörande roll i psykoanalysens mest kända fall har hon förblivit anonym för dess läsare. Endast i förbigående nämns hon pliktskyldigast i den fascinerande fallbeskrivningen. Men så led hon av något så oglamoröst som "housewife neurosis" - överdrivet kontrollbehov och pedanteri som gjorde livet surt för resten av familjen.(l)
Det tillstånd som för Doras mor tog sig patologiska uttryck är något som vi alla någon gång och i olika grad kommer i kontakt med; hos oss själva, hos andra eller som samhälleligt påbud. Clean&Sane är en grupputställning med verk som från olika utgångspunkter och med skilda attityder berör upplevelser av och attityder till detta. Tillståndet det handlar om är det där kontroll upprättas - både verklig och skenbar - när smuts och oreda genom städning och sortering, rensning och kategorisering förvandlas till renhet och reda. Det är ett sätt att såväl individuellt som kollektivt bringa reda i sin egen inre och världens yttre oreda. Samtidigt är det ett försvar som inte alltid är lätt att upprätthålla - den perfekta fasaden spricker, gränserna flyter ut och det som hållits i schack och isär rörs upp och beblandas. Några av verken kan till och med sägas exemplifiera, eller själva utföra, detta.
En märkbar gräns för den offentliga renhetsideologin i västvärlden, om man bortser från mellankrigstidens rashygien, är andra världskrigets slut då tillgången till bekväma badrum, rinnande varmt vatten samt lockande tvålar, schampon och tvättmedel ökade. I efterkrigstidens Frankrike gick till exempel denna renlighetsiver öppet hand i hand med moderniseringen av landet och när man efter 1945 upplevde ett behov av att göra upp med sitt omedelbara "smutsiga" förflutna, befolkat av nazister och petainister, och skapa en ny identitet kom renhetsmetaforen ofta till användning.(2) Som Roland Barthes formulerade det utifrån sitt studium av fransmännens vardagsliv och populärkultur: "Decay is being expelled (from the teeth, the skin, the blood, the breath): France is having a great yen /fringale/ for cleanliness."(3) Man gjorde rent hus med det förflutna för att kunna bygga upp något nytt.
Tanken om att städa bort det gamla för att kunna börja på ny kula ligger till grund för Karl Holmqvists dokumenterande video "International Kleen". Tillsammans med elever vid Konsthögskolan i Umeå utförde han 1994 en storstädning i skolans lokaler invid Umeälven. Iförda städrockar skurar de golv och skrapar färgfläckar - allt för att kunna inleda en ny period som för Karl Holmqvists egen del inneburit flera års undervisning. Nog för att skolan behövde en omgång och nog för att det verkligen fejades men det skedde med en viss ironisk distans till renhetens förmodat goda inverkan - symboliska handlingar är ofta tacksamma att leka med. Den excentricitet man finner här finns även i Karl Holmqvists andra verk, inte minst försäljningen av poesi i plastpåse och tillverkningen av lampskärmar av omslagspappret till Vicks Blå halstabletter.
Intresset för den kroppsliga hygienens historia och samtida manifestationer är kärnan i Hadrian Pigotts konstnärskap och dess parafernalia formas och omformas ständigt av honom: det negativa rummet, insidan, på badkar, handfat och pissoarer gjuts i gips och tvål och kranar med tillhörande vattenledning kan ses i genomskärning i små tittskåp. Likheten med vapen är slående. Vissa av hans arbeten ger associationer till psykoanalysens barndom - den viktorianska perioden, till exempel de svarta instrumentlådeliknande väskor i märkliga former som visar sig innehålla handfat, kranar och tvålar - allt isärplockat och placerat i särskilda fack i den med röd sammet försedda insidan. Andra leder med sina blanka pastelliga ytor och kromade beslag tankarna till 50talsdesign. De tycks ofta skapade för dem som lider av bakterieskräck, för vilka tvättvanorna har övergått i ovanor. I en annan serie kombineras renlighet och hälsa mer direkt: förstorade, närmast monstruösa läkemedelsdrageer av rosa och ljusblå tvål är förpackade i plast, redo att köpas och konsumeras.
För den amerikanska psykiatrikern Alice E. Fabian, som figurerar i många av Ann Sofi Sidens verk, var kroppshygienen ett sätt att hålla galenskapen stången. Den blev en slags medicin mot de mentala inkräktare som hon foreställde sig överallt i sin omgivning. Men mitt i denna paranoia formulerade hon sig på ljudband och i text, talade om ljusglimtar i sitt liv men också om de illvilliga som förföljde henne och plågade henne med bland annat elektriska strömmar. Färgfotografierna från hennes hus på West 9th Street på Manhattan är tagna efter hennes död och efter den utställning som ägde rum i huset med dotterns godkännande och som Siden deltog i 1994. Det förfall som länge funnits med i bilden har nu tagit över, inte ens renlighet kan längre stoppa det. AnnSofi Sidens existentiellt färgade fiktionaliseringar av dokumentärt material har här givit plats åt en rak, osentimental registrering där spåren av en människas tillvaro fortfarande kan skönjas.
Gemensamt för Karl Holmqvists video, Hadrian Pigotts väskor och AnnSofi Sidens fotografiska serie är att de berör renlighet i allmänhet, och städning och kroppshygien i synnerhet, som ett skydd mot dunkla men påtagliga krafter. I Karl-Johan Stigmarks glassperformancer och Ann Lislegaards ljud- och videoinstallationer är det istället fråga om material och psyken som förändrar tillstånd, som går från ett stadium till ett annat och därmed framstår som orena. Enligt antropologen Mary Douglas existerar inte absolut smuts. Inte ens bakteriologi räcker för att förklara varierande uppfattningar om vad som är rent och orent. Smuts är helt enkelt relativt.(4) Eller med hennes egna ord "Dirt is matter out of place", det vill säga fel sak på fel plats. Mat är till exempel inte smuts men mat på kläder är smutsigt. Skor på bordet är inte i sig lortigt men även om de är skinande blanka och rena uppfattas de som lortiga för att de inte hör hemma där.(5)
Karl-Johan Stigmarks glassperformancer har ägt rum på norska fjälltoppar och vid Donaus stränder, i florentinska palats och i svenska gallerier. I Clean&Sane möter man glassen i såväl fruset som smält tillstånd, i frysbox och på golvet. När han skriver väl valda ord och korta fraser i glass som får smälta på plats, och låter den smetiga fläcken ligga kvar, förvandlas det läckra på kort tid till något äckligt. Det leder tankarna till Jean Paul Sartres ide om att klibbighet - det som vi inte snabbt och lätt kan torka bort och bli av med - är motbjudande som smuts därför att vi inte kan styra den. Redan små barn känner enligt Jean Paul Sartre avsky for det klibbiga. Men mer än så: gränsen mellan mig och det klibbiga luckras upp och hotar min identitet. Jag vet inte längre var jag slutar och det där andra tar vid.(6)
En liknande upplösning av jagkänslan står i centrum för flera av Ann Lislegaards formellt rena installationer med ljud och/eller video. Manipulerade röster läser upp suggestiva hypnostexter och flourescerande ljus förvillar den rumsliga orienteringen. Denna immateriella men samtidigt högst sinnliga minimalism tar med hela dig på en färd bort från dig själv och ditt förnuft. De våder av mylard som Ann Lislegaard använder i videon som visas i Clean&Sane fungerar som nöjesfältens skrattspeglar: spegelbilderna förvrängs fast istället för skratt framkallar de rysningar. Små rörelser gör att världen framstår som flytande med människor som plötsligt framträder ur intet, bara för att lika snabbt försvinna igen. Uppfunnet av NASA för användning i rymden är mylard ett av de mest isolerande och tåliga material som existerar. Här står dess beständighet i kontrast till betraktarens spöklika uppdykande och försvinnande.
Det neurotiska behovet av att städa och sortera, tvätta och kategorisera är enligt Freud en slags sublimering av sexuella känslor. De undertrycks och uppenbarar sig sedan i ny gestalt.(7) Varken besatthet eller sexualitet är långt borta i Claire Barclays utsökt utförda objekt i intim skala. De långa träborstarna med märkligt utformade borstpartier tycks till exempel skapade för udda städvanor eller bisarra kroppsliga njutningar. Kroppen är den ständigt närvarande frånvaron i Claire Barclays arbeten, den som allting pekar mot men som i sig aldrig är närvarande. Många av objekten ser i själva verket ut att kunna användas eller bäras på kroppen: de liknar en blandning av städattiraljer, medicinska instrument, tortyrredskap, sexleksaker och modeaccessoarer. Materialen är ofta sensuella och lätt "fetischistiska": blänkande metall, gnistrande glas, duniga fjädrar, mjukt skinn och ulligt garn. Ambivalens är annars nyckelordet för hennes konstnärskap - gränsen mellan konventionella kategorier har överträtts och tvetydigheten odlas. Ibland övergår den rent av i något maniskt och smått perverst.
De sexuella undertonerna är också närvarande i Douglas Gordons enkla video "Hand and foot (left)" där man ser en hand och en fot i närbild, nakna utan smycken eller beklädnader. Miljön kan vara ett sovrum, men också en sjukhussäng eller en fängelsecell. Handen rör sig runt foten, som i en smekande tvättrörelse och foten vilar mot handen. Eller är det en smärtsam klämning? En hård kamp om herraväldet? Osäkerheten består under hela loopen i det här verket. Frågor om verklighet och fiktion, ondska och godhet, Kropp och själ, himmel och helvete står i fokus för Douglas Gordon vars konstnärskap präglas av existentiella spörsmål. Här handlar det snarare om kontroll och om möjligheten att låta "både och" råda över "varken eller".
Kylskåp tillhör de nya konsumtionsvaror som var ett måste för 50talets rationella hemmafru. Likt en rengöringstekniker skulle hon sköta sitt hem med hjälp av dessa nymodigheter dit även tvättmaskiner och dammsugare räknades. För samtidigt som kvinnan historiskt har betraktats som oren är det hon som fått bära ansvaret för familjens, hemmets och i förlängningen även samhällets renlighet.(8) Kvinnans ärbarhet var därför folkets försäkring. Det var också under den här perioden som en viss typ av huslig kvinnlighet, vars raison d'etre var att vara hel och ren, kodifierades i massmedia. Renlighet är med andra ord skärningspunkt för diskurser och teknologier som effektivt knyter kvinnan till hem och omvårdnad.
Jane Simpsons rena gummiobjekt är ofta obehagligt lika de vardagliga ting som vi omger oss med i hemmet: till exempel en fotpall, ett väggbord och en ishink. Många av dem är avgjutningar av skålar, kannor och andra hushållsföremål från 50-talet, hemlivets glansperiod. Som spökföremål i bleka pastellfärger ger de efter för beröring. De har visserligen mist sin funktion men gummit skänker dem liv. Med sin eftergivenhet framkallar det livet dock obehagskänslor, fast blandade med fascination. Klädhängaren i utställningen är mest en erinran om en klädhängare, där den likt en slagen hjälte ligger fallen till marken.
Om Jane Simpsons verk lever sitt eget spöklika liv utstrålar Julie Roberts målningar kontroll. De detaljerat målade objekten är isolerade i mitten av duken och bakgrunden är precist utförd, gärna med en diskret randning. Motiven brukar vara hämtade ur medicinens och kärnfamiljens värld: allt från gynekologstolar och tandläkarinstrument till Freuds skrivbord och den spanska infantinnan Margaritas klänning förekommer. Å ena sidan tycks de lika eviga som ikoner, lika mycket vår tids vördade symboler som religionens motiv för de troende. Å andra sidan är de fyllda av tvetydighet: medicinen och sjukvården kan vara allt annat än hälsosamma och kärnfamiljen kan vara den främsta platsen för förtryck. Mot dovt blå bakgrund lyser den vita tvångströjan på målningen "Restraining coat bedlam", ett rent instrument för kontroll av dem som passerat den vedertagna gränsen för mental hälsa.
Något återhållet dramatiskt tycks ha inträffat, eller vara på väg att ske, i Jason Dodges små tablåer som består av bord på träbockar, belysning och ibland tillhörande hyllor och skärmar. En liten olycka, eller kanske en smärre katastrof, i en annars fläckfri miljö. Skalan är som på dagis, det vill säga mindre än naturlig storlek men större än dockformat vilket gör dem verkliga och overkliga på samma gång. De är funktionella fast inte för dem som ikläder sig, eller ges, rollen som norm. De bleka färgerna är precisa men obestämbara, blandade av konstnären själv. Det kliniska i dessa scener for förlorad kontroll hänger ihop med deras halvinstitutionella karaktär: de liknar både IKEA-inredda väntrum och kontor och överpedantiska hem. Det är miljöer där individerna som är på väg in eller ut har hamnat på glid. Tablåerna skulle kunna vara inlednings eller avslutningsscener till en psykologisk film där huvudpersonen svävar mitt emellan kontroll och kaos.
Det skrämmande som man finner hos Jane Simpson, Douglas Gordon, Julie Roberts och Jason Dodge blandas med något motbjudande i Carin Ellbergs stora relief som består av hudfärgade nylonstrumpor dränkta i bokbindarlim. Den är ännu ett exempel på hur Carin Ellberg använder sig av det undanskuffade, det som sopas under mattan. Tidigare var det de objekt som omger den unga tjejen och de tankar som upptar henne och senare blev det speglingar av en tvåbarnsmammas tillvaro; först smycken och kläder och så småningom amningskupor och barnleksaker. I det här fallet är det vardagslivet för en kvinna i yngre medelåldern. Hennes slit och slängprylar transcenderar från det simpla till det sköna: billiga nylonstrumpor i lätt motbjudande hudfärg arrangeras symmetriskt och blir till en dekorativ jugendaktig relief.
Nylon är på sätt och vis som en andra hud. Marianna Uutinens beiga handväskor med "tatueringar" är både hudlika och kroppsliga. Även hennes anarkistiska måleri är kroppsligt med stora sjok av akrylfärg som draperas på duken. Ibland påminner det om barockskulpturens virvlande tygsjok, till exempel Berninis Den heliga Teresas extas. Hon har även använt tårtspritsar för att applicera färgen till något som liknar tårtdekor och virkning. Vissa bluppar påminner om avföring och i en svit har hon använt avgjutningar av bajskorvar på duken. Hennes arbeten befinner sig mitt emellan matlagning, handarbete, Kroppsutsöndringar, skulptur och måleri och framkallar inte sällan både fascination och obehag. De "slipsar", det vill sägatygstycken klippta i slipsform, som hon kladdat ner med färg lockar dessutom till skratt. Det är som en flickas lust- och lekfylida protest mot den renhetssträvande, auktoritära, patriarkala måleritraditionen.
Ett av de drag som Jane Simpsons, Carin Ellbergs och Marianna Uutinens arbeten delar är det abjektala, eller om man så vill smuts i bemärkelsen fel sak på fel plats i förhållande till den individuella identiteten. I Julia Kristevas tolkning innebär abjektion en rädsla för att mening ska kollapsa när distinktionen mellan kroppens yttre och inre, mellan subjekt och objekt faller samman. Kroppsvätskor som från kroppens insida tränger ut: blod, saliv, sperma, bröstmjölk, svett etc är särskilt benägna att framkalla dessa abjektala känslor. Men även kroppen som helhet, särskilt moderskroppen får stå som modell för dessa avgränsade system.(9) Dessa tre konstnärer arbetar dessutom i någon mening i relation till modern, till hushållsbestyr och kärlek till ting, till den egna kvinno- och modersrollen och till den vuxna kvinnans attribut.
Ett annat område där renhetsmetaforen figurerat flitigt är inom arkitekturen. Många av de funktionalistiska arkitekterna strävade efter en rationell och ren form, utan krångel och krusiduller. Gerrit Rietveld talade till exempel om rumslig hygien, i bemärkelsen rumslig renhet. Funktionalismen innebar dock inte endast arkitektur - en ljus, luftig och lättstädad sådan - utan användes av den sociala ingenjörskonstens funktionärer som en viktig del i samhällsbygget. Jan Svenungssons fotografiska serie "Tiundagatan" visar en scen som skulle kunna vara tagen från vilken medelstor svensk stad som helst: identiskt lika funkishus i mänskligt format på rad. I utställningen hänger identiskt lika fotografier av Tiundagatan på rad. Enda skillnaden är att de i framkallningsprocessen har fått olika ljusstyrka och färg. Ordning, kontroll och maniska upprepningar har blivit ett signum för Jan Svenungsson som driver ett system så långt att det kollapsar och övergår i kaos. I det här verket pareras dock sammanbrottet genom att serien fungerar som en cirkel och biter sig i svansen. Manin ges fritt spelrum och det till synes rationella får ge vika.
För Dolores Zinny och Juan Maidagan är förfallet mer diskret. Några av de vita väggarnas hörn i utställningslokalen har lossnat och börjat falla ner. I arbetet med rummets psykologiska inverkan på människor, vare sig det handlar om stadsrummet eller mer intim arkitektur, stora installationer eller små modeller har deras minimalistiska sensibilitet kommit till flitig användning. "Moby Dick" är till exempel en hängande ren och vit men undflyende form, sydd i tyg speciellt för galleri Lehman Maupin i New York (designad av Rem Koolhaas) och så föränderlig att den ibland framstår som ett helt rum, ibland som en platt vägg. Svår att kategorisera men lätt att ta till sig skapar den en stämning av skenbarhet. Så har också de välmanikyrerade konstgjorda - naglarna på Dolores Zinnys och Juan Maidagans fotografi spruckit. Förtrollningen är bruten.
Enligt Mary Douglas är smuts egentligen detsamma som oordning, både i det stora och det lilla, både i mikro och makro. Det är en slags restprodukt av de systematiseringar och kategoriseringar som mänsk ligheten med sådan förkärlek ägnar sig åt. Men smuts symboliserar också sociala relationer och att överträda deras gränser är en form av nedsmutsning. Därför är alla marginaler farliga. Där kan kontroll inte längre upprätthållas, där uppstår hybrider och mutanter. Dora tackade Freud för den tid som varit och avbröt behandlingen i förtid. Hon förnekade honom ett framgångsrikt fall och hennes förbisedda och maniskt städande mor blev långt efter sin död tillägnad en hel konstutställning.(10) Hennes handlande var också ett sätt att bevara sin värdighet. Eller med Alice E. Fabians ord: "Begriper aldrig dessa polisagenter att hur mycket de än försöker programmera mig att verka sjaskig vad gäller utseende & hembestyr, sa kommer de ändå aldrig att knäcka mig! Det är bara slöseri med tid - & leder bara till att jag dokumenterar ännu mer. Men dessa avbrutna naglar gör att det ser ut som om jag bet på dem! Återigen ett tecken på ångest?"(11)
Maria Lind