Birnbaum, Daniel. "Kommentar till Jan Svenungsson",
in: KRIS, # 46-47, 1992
"...det kommer att vara jag, man måste fortsätta, jag kan inte fortsätta, jag ska alltså fortsätta, jag måste säga ord, så länge det finns några, jag måste säga dem tills de hittar mig, tills de nämner mig, en underlig plåga, en underlig synd, jag måste fortsätta..." (Den Onämnbare). "...det kommer att vara jag..." Samuel Becketts frenetiska flöde rör sig mot den oändligt uppskjutna punkt som är det egna, som är "jag".
Språket strömmar inte harmoniskt ur subjektets "intimsfär", utan drivs fram av en energi som kommer utifrån: från det yttre söker sig orden inåt, men får inget fäste, inget grepp. Om och om igen tecknas det drömda jagets konturer, men språket missar den arkimediska punkten, får aldrig komma till ro. Gång på gång upprepas försöket, men jaget är och förblir onämnbart.
I en sådan sfär av manisk repetition hör också Jan Svenungssons "Fyrtio försök på en dag" hemma. Konturerna tecknas ständigt på nytt; ett jag - en annan människa - är på väg att framträda och få form. Men hon faller isär innan bilden stelnar. På tröskeln till detta jags historia, strax innan dörren öppnas. Har serien någon början, något slut? "Jag måste fortsätta, jag ska fortsätta". Någonting driver försöken vidare. Vart? In i leda och melankoli. In i total utmattning, utplåning. "...Jag måste fortsätta, det är kanske redan gjort, de kanske redan har nämnt mig, de har kanske redan fört mig till tröskeln av min historia, till dörren som öppnar sig mot min historia, det skulle förvåna mig om den öppnar sig, det kommer att vara jag, det kommer att vara tyst på den plats där jag är, jag vet inte, jag kommer aldrig att få veta det, i tystnaden vet man inte, jag måste fortsätta, jag ska fortsätta..."
Daniel Birnbaum