Agebjörn, Anika. "Nu kan vad som helst hända - Jan Svenungsson är besatt av underbara fenomen", in: Östgöta-Correspondenten, 3.5.2000
Han är besatt av besattheten och av översättandets problematik. En konstnärlig mångsysslare som mest av allt förknippas med skorstenar. Med en stor installation på universitetet blir nu Jan Svenungsson ett begrepp också i Linköping.
Hans starkaste konstnärliga signatur är skorstenen. Den som står i Strömmen i Norrköping var hans femte i ordningen. Den fjärde, som kom upp i november förra året, står på en åker i forna Östtyskland strax utanför Berlin.
Men Jan Svenungsson är inte besatt av skorstenar. Konstens mening är inte att provocera, säger han, utan att alstra energi, initiera aktiviteter, föda diskussion.
- Människors associationer till mina konstverk, associationer som jag själv kanske inte gjort, gör mig glad. En fantasivärld har satts igång av något jag skapat.
Besattheten som fenomen, både den äkta och den odlade, fascinerar honom.
- För att nå ut som konstnär, bli ett begrepp, är det intressant att förknippas med något som man odlar till besatthetens gräns. Det är så jag gör med skorstenar, jag leker att de är min image.
Att det blev skorstenar är mest en slump. I mitten på 80-talet hade han fångats av inramningens betydelse för konstverket. Han arbetade med att göra kraftiga och individuella ramar till redan existerande bilder. Men så ville han, som han säger, "reducera uttrycket". Bilden i sig var inte så intressant. Ramen var det viktiga. Han gjorde en serie på fem olika fotografier av samma skorsten i kraftiga ramar. Det blev en utställning.
- Den aktiverade människor och genererade många olika tolkningar, minns han förnöjt. Alltifrån psykoanalytiska om fallosproblem till politiska om industrialismens monument eller möjligen död. Ramarna påminde ju om dödsrunor.
Han är förbryllande. Här är en vanlig enkel kille som utan att dra på munnen talar med mig om skorstenar som konstverk. Samtidigt som han säger att det förstås finns en subtil humor i det han gör. Driver han med mig?
Men nej, han blir upprörd när jag hävdar att konstnärer luras. Det är en fördomsfull vulgärtolkning av konsten, säger han. Och visar samtidigt klippet ur Bild-Zeitung med fotot på hans senaste skorsten under rubriken "Ist das Kunst?" som ett exempel på denna vulgärdebatt.
- Den missar helt konstens potentiella kraft, dess förmåga att engagera människor långt utöver det som är vettigt och normalt. Ta Michelangelo, till exempel, där han låg på rygg på en träställning och målade, år efter år under taket i Sixtinska kapellet. Snacka om besatthet!
Galen eller inte? Frågan låter sig inte besvaras. Särskilt inte när Jan Svenungsson börjar berätta om blodfläcken som han målade till en läkare.
- Han hade beställt en målning av mig och jag tänkte, vad passar väl bättre till en läkare än en blodfläck?
Så han försökte skapa "naturliga" blodfläckar genom att hälla, kasta, spränga röda vätskor av olika slag.
- Och när jag fick fram en fläck som intuitivt verkade äkta, målade jag av den kraftigt förstorad, i olja, och satsade hela mitt engagemang och känsla i konstverket.
Att uppfinna originalet på nytt kallar han en sådan "reproduktion". Sedan dess har han gjort ytterligare 110 blodfläcksmålningar.
Uppdraget i Linköping är Jan Svenungssons första beställda offentliga utsmyckning.
- Med offentlig konst blir mitt förhållningssätt ett annat, säger han. Då gäller det att gå i dialog med dem som ska bruka det, lyssna och försöka sätta sig in i förutsättningarna. Och sedan göra något som överraskar och tilltalar.
Men det var inte lätt. Universitetsområdet i Valla är estetiskt rörigt, med byggnader från flera olika tidsepoker och en mängd disparata utsmyckningar av omisskännligt studentikost ursprung. Uppdraget var att konstnärligt binda samman de olika miljöerna längs Corson, gång- och cykelvägen genom universitetsområdet.
- Först funderade jag på en skorsten. Men den skulle bara bidra till att öka röran, och inte heller fungera sammanbindande.
Så mindes han en utsmyckning han gjorde i Stockholm 1994, när han slumpmässigt fått sig tilldelat ett område i Strömmen, mellan gamla riksdagshuset och UD. Att göra något i vattnet, med den lilla budget han hade, var uteslutet. Istället lät han sätta fast kopparplattor på broräckena, där området avbildats - men med en skorsten som stack upp ur vattnet och med texten: "Imorgon påbörjas ett skorstensbygge på den plats som tavlan anger". Meddelandet var varken daterat eller undertecknat.
Något skorstensbygge påbörjades aldrig, men människors reaktioner under de veckor budskapet satt uppe var fascinerande; allt ifrån teorier om avgastorn för biltunnel, ilska över myndighetsövergrepp till bekymmer för fisket. Men ytterst få, om några, ifrågasatte sanningshalten i påståendet. Det var så han kom att fascineras av uttrycket "Imorgon".
- Det är ett permanent och potentiellt sant påstående som hela tiden skjuts framåt i tiden. Ett poetiskt spel med tidsuppfattning, förväntningar och föreställningar. (Är det detta politikerna har insett när de gör sina vallöften? funderar jag beskt).
All verksamhet på universitetet, oavsett hur framgångsrik den redan är idag, bygger på ett hopp om morgondagen, konstaterar han.
- Så jag bestämde mig för att utlova något underbart för universitetets räkning.
Och där satt den: "Imorgon kommer något underbart att hända". Sex ord, uttryckta på olika sätt och utplacerade på olika ställen. Ett ord på ett brunnslock, ett annat utformat som några sittbänkar i granit. Första och sista ordet högt uppe på byggnader; "Imorgon" på C-husets tak och "hända" på Campushallens vägg. Och så UNDERBART som en totempåle, ett glatt utropstecken mitt i alltihopa.
Poängerna är flera. Konstverket ska inte kunna avläsas, konsumeras och glömmas bort på en och samma gång, påpekar Jan Svenungsson. Man upptäcker det först efterhand, där finns en inbyggd tröghet som i bästa fall förlänger och fördjupar upplevelsen.
- Och när nu allting i omgivningen kan vara konst, även ett brunnslock, så kommer man att börja se på alla saker i sin omgivning på ett nytt sätt.
Den här veckan är Jan Svenungsson i Linköping och föreläser om sitt konstnärliga skapande, igår på Passagen, i dag och i morgon på Universitet.
- Det är viktigt för mig att göra mig tillgänglig och initiera en dialog. Jag vill gärna förklara och diskutera det jag gör, så långt det är möjligt.
Anika Agebjörn