"Lösningen på problemet", in: Vägen – en antologi om att göra bra konst, Bonnier Alba, Stockholm, 1995
Jag tycker om att få uppdrag. Ett oväntat brev eller telefonsamtal leder tankarna i nya riktningar och låter det konstnärliga arbetet tillfälligt ta form av problemlösning, vilket gör det gripbart. Går det en längre tid utan att ett nytt problem anländer utifrån blir jag nervös och rastlös och börjar känna mig missnöjd också med pågående arbete som egentligen utvecklas väl.
illustration nr 1: "Taejon skorsten under bygge, med byggnadsställningar"
För en tid sedan var jag i Korea och byggde en skorsten. När jag sent omsider kunde återvända hem låg ett brev och väntade med en inbjudan att skriva en text om "hur man gör god konst", för en pedagogisk antologi på temat. Min vanliga inställning är att acceptera även sådana uppgifter jag först inte har en aning om hur jag skall hantera. Jag är intresserad av att se vad som händer när en situation kommer på glid, och vart det kan föra. Så jag sa ja. Tankarna började fara runt.
Detta skede i ett arbetes tillkomst är nog det mest lustfyllda, inget är ännu givet och allt är möjligt. Idéer blir till, delar sig och växlar gestalt utan någon direkt medveten insats från mig som huvudsakligen har till uppgift att vänta ut det i konkurrensen mest seglivade uppslaget, för att senare pröva om det håller i praktiken. Bra idéer glömmer man inte så lätt, men det är inte alltid de är genomförbara.
Den här gången ledde processen till att jag efter några dagar började skriva på en essä om den japanska popgruppen Shonen Knife. Jag hade snabbt blivit övertygad om att det i uppdraget formulerade ämnet i själva verket var omöjligt och därmed uteslöt möjligheten att utan ironi gå rakt på sak. Att undvika ironi är en stående utgångspunkt, och därför blev en kringgående manöver nödvändig. Och då jag sedan en tid tillbaka intresserat mig mycket för Shonen Knife föll det sig naturligt att ta tillfället i akt för att lite närmare studera deras arbete. Samtidigt föreställde jag mig att det skulle vara möjligt att i essän etablera en undertext som stundtals skulle kunna sprida ett visst ljus över ursprungsämnet.
Jag beslöt efter någon tvekan att utesluta min egen entusiasm som motiverande drag i texten samt undvika jag–perspektiv med utvikningar och referenser av personlig karaktär. Det var också självklart att i artikeln helt utelämna ordet konst, samt varje form av öppen hänvisning till konstens värld. Något annat skulle ha försvagat undertextens möjligheter. Det var meningen att min essä skulle kunna dra nytta av ett visst överraskningsmoment, och därmed skapa en positiv alienationseffekt när den väl placerats i sitt sammanhang.
illustration nr 2: "Shonen Knife", "lustig" gruppbild med hattar och ballonger...
Min avsikt var att använda ett torrt, sakligt tonfall för att diskutera olika synpunkter på Shonen Knifes avsikter och resultat, som om ett allmänt intresse för gruppen var väl förankrat hos mina läsare och artikeln ett självklart inlägg i en pågående analytisk diskussion. Undertexten avsågs vara fragmentarisk och spontan, i motsats till huvudtextens helhetsgrepp, varför det inte fanns något behov av att detaljplanera dess utförande.
Jag hade följaktligen en väl utvecklad och genomtänkt strategi för att realisera en definierad avsikt, nu fattades endast det praktiska genomförandet. Och det är här som svårigheterna vanligtvis börjar. Så även denna gång.
Jag skrev och skrev, och samlade en mängd intressanta iakttagelser och reflektioner över olika delar av gruppens verksamhet. Men när väl dessa tankar ställdes samman uppstod aldrig den kreativa fusionseffekt som leder till att en konstnärligt övertygande gestaltning föds ur delar som var och en för sig inte låter ana slutresultatet.
Intuitionen spelar här en central roll. Aldrig så mycket planering och goda avsikter är ej nog om inte vid något tillfälle den intuitiva viljan tar vid och skapar en öppning genom någon oförutsedd kombination, som man är vaken nog att utnyttja.
I min artikel om Shonen Knife inträffade inte detta. Och texten framstod aldrig som engagerande och outbytbar.
Vad kan man då göra, när utförandet inte vill fullfölja det avsikten har startat?
Till att börja med pröva textens form, skriva mer, skära bort, söka utföra samma idé på nytt utan att låtsas om det föregående misslyckandet. Med lite tur upptäcker man tidigare förbisedda möjligheter, men om inget händer möter snart utmattning desperation och texten blir plågsamt liggande. Konstgjord andning hjälper inte. Idén som verkade så lovande förmådde inte blomma. Detta gick inte att finna ut på något annat sätt.
Det blir nödvändigt att på nytt låta trafiken fara fritt i hjärnan, i hopp om att en ny idé skall göra sig tillräckligt påmind. I det här skedet av en arbetsprocess är dock rörligheten mycket mindre och tillgången på lovande uppslag starkt begränsad. Den avbrutna bearbetningen av den tidigare idén ligger som ett kvävande lock över alltihop, och insikten att detta lock kan elimineras endast genom att det påbörjade arbetet avslutas ökar tyvärr inte flödet. Idéer trivs bäst i avslappnade omgivningar.
Nu gäller det att bryta sig ur det låsta läget.
Jag gjorde några olika försök. Till exempel laborerade jag med tanken på att sammanställa en citatsamling, där jag genom att låna namngivna personers redan gjorda uttalanden skulle kunna yttra mig om det omöjliga ämnet direkt. Men också detta projekt föll, mycket på grund av att mitt favoritcitat, en instruktion av Giorgio De Chirico, tyvärr hade egenskapen att inte låta sig citeras. Antingen skulle jag ha kapat alltför abrupt, och därmed gått miste om den poetiska kraften som byggs upp över mer än en sida och som är anledningen till att jag överhuvudtaget blev intresserad, eller också skulle jag ha tagit med tillräckligt mycket för att vara säker på att kunna övertyga – och då fått med en mängd påståenden på köpet som jag inte alls ville övertyga om...
illustration nr 3: "Solitude", 1917, blyertsteckning av Giorgio De Chirico
Jag provade också ett annat hugskott som gick ut på att ta citatet i dess helhet och skriva om det så att det skulle bli "korrekt", men det inställsamma i tanken fick mig att rygga tillbaka.
I det här läget träffade jag Ernst Billgren, en av antologins redaktörer, och berättade om mina svårigheter för honom. I en trängd situation kan det vara meningsfullt att "läcka" lite grand, i hopp om att få upp ett nytt spår, men också med avsikten att genom att låta kompromettera sig göra det svårare att senare hoppa av. Jag fick nu förslaget att helt enkelt skriva om en egen erfarenhet av att göra "god konst".
– Skriv om något bra du gjort!
Jaha, tänkte jag, det låter ju som ett självklart förslag, men om något är bra, betyder det automatiskt att det också är "god konst"? Jag kom att tänka på ett samtal i min ateljé någon gång 1987 då jag inför en besökande kritiker hävdade att de fotografiska bilder i särskilda ramar, de "fotoobjekt" som då hängde på ateljéns väggar utgick från ett affirmativt, dvs bekräftande, förhållningssätt. Att min avsikt var att med hjälp av ramarrangemangen upphöja inte det bilderna "föreställde" utan fotografierna i sig, med sina avvikelser och störningar. Jag var nyfiken på att se vad som skulle ske vid utnämnandet av fotografier som i traditionella sammanhang skulle uppfattats som stumma, meningslösa och defekta. Men samtidigt var det onekligen så att en majoritet av mina fotoobjekt vid den här tiden utnyttjade historiskt laddade och därmed romantiska motiv, vilket gjorde min position lite speciell.
illustration nr 4: "Brandenburger Tor", fotoobjekt, 1987
Mitt hävdande av en affirmativ position stod i skenbar kontrast till en i den samtida konsten allmänt omhuldad princip om ett kritiskt förhållningssätt. Min trovärdighet som konstnär inför min besökare byggde därför på ett samförstånd om att jag, samtidigt som jag insisterade på möjligheten att vara varken kritisk eller ironisk, i själva verket gjorde ett subtilt ironiskt påstående. En fullt ut distanslös hållning skulle varit möjlig endast hos en omedveten konstnär, vilket jag genom att ta upp saken till diskussion hade visat att jag inte var...
illustration nr 5: "snapshot (leende porträtt) av Ernst B."
Ernst Billgren hade förklarat för mig att antologin med min text var avsedd att kunna användas i den nya undervisning han stod i begrepp att inleda. Själv har jag märkt att det finns likheter mellan situationen att undervisa bra elever, och slutfasen av arbetet på ett eget verk: ett material existerar, och det är nu dags att noggrant betrakta och ta ställning till funktionen hos det som redan har blivit till. Är materialet en elevs finns en frihet i att det ytterst inte är mitt ansvar. Är materialet mitt eget uppkommer en frihetskänsla ur vetskapen att ny, intuitiv kunskap redan har uppstått som motiverar arbetet, och det gäller nu att följa den i verket redan etablerade logiken mot dess mål. Denna väg kan fortfarande vara krokig, det skall inte förnekas. I båda fallen undgår verkets kärna för tillfället min kontroll. Jag fungerar som en manipulerande iakttagare vilken med kritisk distans tar ställning för eller emot tillägg och förändringar på den stomme som redan har rests. Målet för det egna verket är att jag inför dess anblick skall nå en slags upphöjd likgiltighet, vilket betyder att verket har börjat leva sitt eget liv och inte längre behöver mig. Jag kan gå vidare till nya uppgifter.
Uppmaningen att skriva om en egen erfarenhet blev för min artikel den katalysator som till slut gav både idé och intuition nog att genomföra den. Jag försökte inte längre skriva en essä om Shonen Knife, utan valde istället att skriva om det misslyckade försöket att utforma denna text. Alla de utkast och analyser som jag samlat och formulerat i flera versioner under långa timmar kom nu slutligen till användning men inte som delar i texten, utan som ett dolt innehåll.
Det efterlängtade tillfälle då orden äntligen började falla på plats inträffade under en tågresa till Moss i Norge. Vanligtvis kan jag inte samla mig till arbete under resor – jag befinner mig ju redan i rörelse... – men denna gång var det annorlunda. När jag steg av tåget var texten långt ifrån färdig, men jag kände mig för första gången viss om att mina ansträngningar inte hade varit förgäves.
Någonting hade hänt.
illustration nr 6: "Tåg i rörelse" (inlån från SJ reklam avd)
Stockholm juli-augusti 1993
Jan Svenungsson