"Shonen Knife – Spider", bcnvt.se, Stockholm 6.8.2021
Den första kända inspelningen med Shonen Knife består av tre låtar, live i en lokal i Osaka den 17 april 1982. För alla som utan förkunskaper, men med obändigt självförtroende och intresse börjat spela i ett punkband – är detta en riktig madeleinekaka. En låt heter Spider och domineras av en klumpigt vandrande basgång ovanpå hopplösa trummor. Melodin låter bekant... det tar ett tag att komma på varför. Så trillar myntet ned. Edith Piaf: Milord. "Vi kan inte spela, men det skall inte hindra oss! Vi har idéer!" Nästa låt, Secret Dance, drunknar i en fuzzbox. Den tredje, I'm A Realist, har en annan karaktär, men är inkompetent även den. Det låter inte så bra, precis... inte alls bra – men idéerna sprudlar och bara några månader senare ger Shonen Knife ut ett kassettalbum och ett år senare debuterar dom på vinyl, med Burning Farm. Här finns låtar som blivit klassiker. Lekfulla och egensinniga låtar, som jag kan spela upp i minnet när jag vill. En av dem, Twist Barbie, såg jag Naoko Yamano och hennes lillasyster Atsuko spela live 2019, både i Berlin och i Wien.
För det var något märkligt som föddes i ett kök i Osaka i slutet av 1981: ett kvinnligt punk-pop band som startade från noll och sen aldrig slutade. Två systrar och deras kompis, Michie Nakatani. Hittills har Shonen Knife gett ut 20 album med eget material, ett med covers på Ramones, därtill ett antal livealbum och samlingar. De har turnerat otaliga gånger i Europa och USA, oftast under små omständigheter, och de har fans lite överallt, som följer hur Naoko likt en zen-mästare förblir sin uppgift trogen: att fortsätta. Spela, skriva, existera. Hålla lågan brinnande.
På något sätt hittade en kassett fram till indiekretsar i USA 1985, det blev fler skivor och sen debut på stort skivbolag 1992 med Let's Knife, som består av nyinspelningar av äldre låtar (inklusive Twist Barbie). Kurt Cobain var deras största fan och Shonen Knife blev förband till Nirvana på turné i England. Nya album följde med större budgetar men utan egentliga kompromisser tills en dag i slutet på 90-talet Michie slutade och försvann spårlöst ur offentligheten. Naoko får en dotter men tar inte paus, utan fortsätter i mindre format. Atsuko byter från trummor till bas. Nya, yngre trummisar rycker in. Atsuko gifter sig i Los Angeles, slutar – men kom tillbaka för ett par år sen.
Finns det någon annan kvinna i världen som utan uppehåll lett ett rockband hon själv startat i 39 år? Förutom Naoko Yamano?Det kan inte ha varit en lätt resa. Men bandets image är ogenomträngligt positiv, barnslig, vänlig. Låtarna handlar (med få undantag) om snälla saker ur ett evigt rosa drömland: mat, party, katter, utflykter. Aldrig kärlek. Inget privat. Tiden står stilla. Upprepningen av teman kan kännas outhärdlig. Mat, mat, mat. Ett närmast parodiskt exempel på japansk popkulturs fixering vid söt yta och näpenhet. Eller? Det var annorlunda under de första åren, experiment också med texterna, men så växte en form fram. Ett skydd kanske – eller ett verktyg. För att kunna... fortsätta.
Musiken förblir konsekvent hemmagjord. Generös med influenser, med en tydlig egen ton. På senare år ofta tyngre. Naoko gillar Black Sabbath.
När Shonen Knife spelar på en klubb någonstans, gör dom det med ett sånt genomvänligt tilltal att det är omöjligt att värja sig. Naoko presenterar en låt på engelska och tvekar lite, som om hon inte är säker på att hon kan. Bandet idag är hur tajt som helst, men när Naoko spelar solon liksom trevar hon en aning. Som om det som sker faktiskt är alldeles nytt i stunden. Ett riktigt möte. Just idag.
Jan Svenungsson