Jan Svenungsson

"Rembrandt", in: Svenska Dagbladet , 11.10.1992



"Vad är ditt förhållande till Rembrandt?" frågar Svenska Dagbladet i telefonen och jag tänker hastigt för att slippa svara det som först kommer för mig, nämligen: "Inget". Några dagar senare går jag till Nationalmuseum för att fundera på vad jag egentligen tycker.

Jag hade ett förhållande till Rembrandt när jag var riktigt ung, innan jag på allvar hade blivit intresserad av konst. Namnet Rembrandt var synonymt med Riktig Konst, djupa känslor framställda i realistisk dräkt. Detta hade jag lärt mig. Senare, när mitt stora konstintresse hade fötts, började jag rita en egen karta, och då åkte Rembrandts ljusdunkla scenerier raskt ut i periferin. På vägen mot mitt eget skapande har jag ägnat många konstnärer en hastigt uppblossande kult, men Rembrandt har hittills förblivit en del av den historiska kulissen.

Jag vet inte om detta kommer att påverkas av den sedan 1969 verksamma forskargruppen Rembrandt Research Projects arbete. RRP är i färd med att gå igenom alla målningar som sagts vara av Rembrandts hand för att slutgiltigt(!?) kunna fastställa om så är fallet. Denna process ådrar sig mycket uppmärksamhet eftersom både ära och pengar står på spel samt något annat, mer intrikat, nämligen konstnärens rätt att vara inkonsekvent. RRP beslutar först vad som skall sägas vara spåren av en skapande (och därmed också ojämn och motsägelsefull) konstnärs insatser för drygt trehundra år sedan, för att sedan utifrån de valda vittnesmålen själva skapa en abstrakt upphovsman för framtiden. Denne konstruerade nye idealkonstnär drog aldrig några slarviga linjer – och om det ändå inträffade var det i själva verket en elev eller efterföljare...

I vems tjänst står en ofelbar konstnär?

Det finns i Nationalmuseums utställning ett moment av stark iscensättning där Rembrandts målningar på den mittersta salens dunkelröda väggar är de spotlightbelysta stjärnaktörerna. Jag kom på mig med att börja fundera över hur också själva målningarna är retoriskt uppbyggda. Myten om Rembrandt betonar hans innerlighet och intresse för den enskilda människan. Men det tekniska medel som Rembrandt använder för att övertyga om detta är en starkt teatral ljussättning som ibland resulterar i en överdramatiserad bild. Ställd inför en av Rembrandts målningar kan det hända att min blick börjar flacka – just på grund av att det sätt vilket bilden är uppbyggd på försöker styra min uppmärksamhet alltför hårt.

Då är det intressant att se hur den välbekanta och dominanta "Batavernas trohetsed" skiljer sig från salens övriga målningar genom sitt annorlunda utförande. Där motiven i de andra verken alla avtecknar sig i fläckvis ljus mot mörk fond är det som om gestalterna i den stora målningen först målats på samma sätt, varefter i ett andra skede stora strålkastare riktats mot den färdiga målningen. Ljuset är inte längre utpekande. Skuggorna är belysta.

Tre mycket små målningar i en monter, tre ansikten kanske målade av en Rembrandt i tjugoårsåldern inleder också till begrundan. Ingen rekvisita. Tystnad. Olika stil, tre öppna dörrar.

I utställningens anslutande salar, för övrigt ljusa och öppna, hänger verk av med Rembrandt samtida konstnärer. Mitt bland dessa plötsligt en "Kvinna med luta" av Vermeer van Delft. Trots att detta är en av de mest illa åtgångna (skador, färgbortfall och klumpig restaurering) av det lilla antal målningar av Vermeer som man känner till, förmår den genom sin närvaro rubba balansen i hela utställningen.

Vermeer var rigid och repetitiv och ägnade samma uppmärksamhet åt varje del av bilden. Flertalet av hans målningar föreställer samma rum. Ljuset faller alltid in genom ett fönster till vänster. I detta rum uppehåller sig några olika personer, ensamma eller tillsammans, alltid tillsynes omedvetna om att de blir iakttagna. Dessa liksom passivt registerade ögonblick, framställda i ett exakt färgmåleri helt utan gester, förmår fullständigt engagera min inlevelse. I Vermeers målningar är ljuset det egentliga motivet och inte ett verktyg eller argument.

När jag idag måste söka efter anledningar till att intressera mig för Rembrandt är fallet det motsatta med Vermeer. Övertalning leder inte alltid till önskat resultat.

Jan Svenungsson