"Man Ray", in: Xposeptember Stockholm Fotofestival, september 2004
Restauranger och en nattklubb; ett skivbolag; en berömd hund... — namnet ”Man Ray” är attraktivt och användbart. Någon borde göra en studie över sambandet mellan konstnärers namn och deras popularitet. Det var ingen slump att Picasso valde sin mors efternamn.
Man Ray var 21 år gammal när han skapade sitt namn med potential för livsstils-branding. Sen kastade han loss för en lång och krokig upptäcktsfärd som upprepade gånger skulle föra honom genom centralt placerade noder i 1900-talets visuella och konstnärliga kultur. Han blev tidigt ett begrepp. Trots det är många inte överens om hur hans verk skall värderas, eller var dess tyngdpunkt ligger. ”Fotograf”, säger de flesta. ”Filmpionjär”, några. ”Målare”, föreslog Man Ray oftast själv. Samtidigt är flera av hans mest kända arbeten tredimensionella – men spridda främst genom fotografier. Man Ray är pionjär för en konstnärlig självuppfattning som inte grundar sig på den teknik konstnären arbetar i — utan på de idéer som formuleras. Alla tekniker är möjliga.
Att Man Ray blev ”fotograf” för en tid var, som så ofta hos honom, resultatet av en uppfinningsrik hållning till den situation han befann sig i: nyanländ i Paris 1921, inga pengar, ingen franska: ”har jag en talang som jag skulle kunna försörja mig på?”. Ur det pragmatiska svaret på den frågan växer ett fotografiskt verk fram i vilket tekniska uppfinningar samsas med ikoniska porträtt och konceptuell hållning. Temat för Man Ray är frihet; konstnärens frihet att kunna följa sina idéer och infall dit de förefaller peka; konstnärens och individens rätt att inte behöva passas in i någon annans mönster; den fundamentala rätten att kunna motsäga sig själv. För att möjliggöra denna frihet — för sig — inser han tidigt vikten av att definiera en ”image”, att ge idén om sin frihet ett offentligt värde: att skapa ”Man Ray”.
Vilken annan fotograf skulle pryda omslaget till sin fotobok med ett foto av en bronsbyst av sig själv?
Jan Svenungsson