Jan Svenungsson

"Fusk med Fotokopior", in: Dagens Nyheter, 30.9.1991



Utställningen Konst/Fotografi i Göteborg handlar om fotografins betydelse och vill diskutera problematiken med original och kopior. Men genom att ställa ut inramade kopior av till exempel Man Ray våldför man sig på konstverkens integritet, menar Jan Svenungsson. (Tidningens ingress)

HÄROMDAGEN var jag i Göteborg. En stor affisch med ett berömt fotografi av Man Ray lockade mig att besöka en utställning kallad "Konst/Fotografi" sammanställd av Håkan Wettre, intendent vid Göteborgs Konstmuseum. Det är mycket sällan som originalfotografier av Man Ray visas i Sverige, och det var med avsevärd förväntan som jag styrde stegen mot Hasselblad Center.

Det första rum som möter mig på utställningen är fullhängt likt en artonhundratalssalong med bilder i dubbla rader. Alla utseenden känns bekanta, men det är något som inte stämmer. Så fort jag går fram till bilden från affischen och läser etiketten bredvid förstår jag vad det var som ingav mig en sådan olustkänsla: detta är inte ett fotografi, det är en färgfotostatkopia, på lappen kallad "laserscannerreproduktion". Men kopian sitter inmonterad i passepartout och en lätt skamfilad ram. Avsikten med ramen är tydligen att man som besökare inte skall tänka närmare på vad man ser utan betrakta fotostatkopian, uppenbarligen stulen ur en bok, ungefär som ett original.

Men skillnaden mellan ett original och en kopia kanske inte är så stor? I en tid av ekonomiska nedskärningar öppnar sig oerhörda besparingsmöjligheter för våra museer! Varför betala stora försäkringskostnader för att få hit berömda fotografier; eller teckningar, eller målningar, när reproduktioner av dem finns tillgängliga i biblioteket och "laserscannerkopiatorn" tar några sekunder på sig för att tillverka ett utställningsföremål?

I samma rum som den falska Man Ray hänger bilder som liknar fotografier och målningar av flera klassiker, Weston, Sheeler, Rodtjenko, m fl, alla tillverkade av en kopiator, alla utstyrda i individuellt patinerade ramar. Men där är också bilder av Bruno Ehrs... undrar vad han säger om att bli utställd i förfalskad form, tänker jag, och tittar närmare, bara för att upptäcka att Ehrs bilder minsann är på riktigt, liksom Tuija Lindströms tätt intill. En bekvämlighetsprincip tycks ha styrt organiserandet av utställningen. Bor upphovsmannen på nära håll och transporten inte blir alltför dyr, kan vi kosta på oss äkta vara!

Mitt sista hopp blir då att slippa finna nu levande bildskapares verk i form av inramade kopior ur böcker. Men tyvärr. Mittemot en (original)målning av Ola Billgren hänger en inramad liten fotostat av en reproduktion av ett fotografi av en i verkligheten nästan tre meter hög målning av Chuck Close. En målning som bygger sin spänning och sitt innehåll på det faktum att dess förlaga är ett helt litet identitetsfoto, i målningen in i minsta detalj uppförstorat för hand. I den här utställningen är kopian av reproduktionen av den överstora målningen nästan lika liten som den ursprungliga förlagan, dessutom försedd med passepartout och ram. På lappen bredvid anges självfallet inte originalmålningens storlek. Jag är övertygad om att Close, och andra misshandlade konstnärer och fotografer, skulle kunna få utställningsarrangören fälld för brott mot upphovsrättslagen om de brydde sig om att gå till domstol.

Detta hindrar dock inte Håkan Wettre från att i sin utställning själv försöka göra påståenden om problematiken med original och kopia. Här finns till exempel Bert Olls välkända tecknade plankning av Jakob Forsells Taubeporträtt uppsatt (i kopia), tillsammans med fotografiet (i original). Vid en visning av utställningen uttalar Wettre att Olls "borde ha blivit fälld i högsta domstolen".

Det är upp till var och en att föredra en viss sorts bilder framför en annan. Men det står inte en utställningsarrangör fritt att våldföra sig på integriteten i de konstverk han bygger upp sin utställning av. Uppfyller inte utställningskommissarien, "curatorn", grundläggande krav på respekt och ödmjukhet inför det unika material han arbetar med förlorar han dessutom all egen trovärdighet.

Den här aktuella utställningens eventuella tankeinnehåll är omöjligt att uppfatta. Det är som att försöka läsa en språkvetenskaplig text, skriven av en person som inte behärskar elementär grammatik. Att en företrädare för ett stort svenskt konstmuseum är beredd att fullständigt ignorera upphovsrätt och copyrightlagstiftning för att göra en utställning som ger sig ut för att diskutera just sådana distinktioner som original och kopia är bedrövligt. Och för kulturlivet direkt hotfullt.

Hasselblad Center har berett plats för en utställning om fotografins betydelse som med stor energi saboterar sina egna förutsättningar. Det är egendomlig politik av en kameratillverkare.

Jan Svenungsson