Jan Svenungsson

"Former som liknar något", in: Göteborgs-Posten, 3.5.2001



“Beautiful Frames” är namnet på Dawids nya bok. Det är en inbunden, 4 cm tjock, volym med ett fotografi som föreställer Dawid själv på omslaget. Han är naken, med kroppen i skugga mot en genomlyst bakgrund, hängande framåt med händerna dolda utanför bildens rum vilket avskärmas av storformats-negativets lätt igenkännliga kanter. Två associationer infinner sig: Jesus på korset och Picassos skulptur av ett tjurhuvud, tillverkad av en cykelsadel hopfäst med ett styre.

Boken innehåller långa rader av reproducerade verk från 1968 till nu; huvudsakligen fotografier, men också några teckningar, collage och målningar. Urvalet är redigerat av Michael Mack, om vilken jag inget vet. Boken är utgiven på ett tyskt förlag: Steidl.

Dawids position inom svensk fotografi och konstliv är speciell. Han är ett begrepp, på gott och ont. I diskussion om fotografi kan man tala om en “Dawid-bild” och alla tror genast att de vet vad man menar. Innan stora figurativa färgfotografier övertog stora figurativa målningars centrala plats på konstscenen under nittiotalet, kämpade många fotografer en sorglustig kamp för att också fotografi skulle kallas konst och att de själva därmed skulle kunna kalla sig “konstnärer”. Dawid var ett undantag. Han hävdade med självklarhet och självupptagenhet sin kompromisslösa status – och kunde sedan under en lång följd av år njuta konstnärens alla svårigheter.

När Dawid fotograferar så är det för att han sett en form som liknar något. Denna form placeras mitt i bilden. Någon gång upprepas den inom samma bild – då blir den ett mönster. I de tidiga fotografierna som är tagna “på gatan” med småbildskamera inträffar trots detta aldrig mer än en sak per bild, och denna händelse är alltid egendomligt frusen och isolerad. Senare, när Dawid börjar arrangera – eller snarare placera – sina motiv i studio och på ljusbord, försvinner all kontext. Den fotografiska bilden reduceras till en minimal gestalt som nästan lika gärna (men bara nästan – detta är en viktig distinktion) kunde vara tecknad eller målad eller ritad i dator. (Någon gång är det vi ser just tecknat, målat eller förbättrat i dator – men detta motsäger inte mitt resonemang).

Mycket av det Dawid fotograferar är bokstavligt talat hittegods. En rostig järnbit, en trasig slutare eller ett fragment ur en tidning får betydelse då han plockar upp vad det nu är och upphöjer det genom att göra bild av det.

Det borde vara lätt att fotografera! Världen svämmar över av möjliga bilder. Men denna insikt förenklar inte arbetet. Varje fotograf, eller konstnär, måste begränsa sig, sätta upp regler, göra våld på världens möjligheter. Dawid gör det genom att arbeta i strängt formaliserade serier, gärna flera samtidigt, om än strängt åtskilda – och genom att dokumentera sitt arbete med fanatisk noggrannhet. För sig själv – genom ständigt pågående intern katalogisering – och publikt, genom några av de vackraste och mest genomtänkta publikationer som någon nutida svensk konstnär gett upphov till.

I den nya boken förkastas omedelbart denna mödosamt skapade ordning. Michael Macks urval är vid första anblicken helt på tvärs, med obegripliga kast mellan helt olika typer av bilder och tidsperioder. Reproduktionerna har ungefär samma storlek och är alla satta på höger sida. Någon gång är ett uppslag tomt. Bilderna åtföljs av diskret titel (ofta ett nummer), serie och årtal.

Efter ett tag upptäcker man emellertid att bristen på ordning är en illusion. Det är bara Dawids ordning som har förkastats! Michael Mack har uppenbarligen tillåtits dyka djupt ner i Dawids arkiv och väl där har han kastat allting i luften... för att sedan kunna betrakta röran som om den vore världen. Därefter har han börjat, precis som Dawid, att leta efter former som liknar något – och som liknar varandra. Dessa former (=verk) har han satt samman i långa rader där en bild leder till en annan via rent visuella associationer som inte tycks ha något att göra med bildernas ursprung. Det skapas berättelser och historier och boken är full av upptäckariver. Den handling jag uppfattar kan mycket väl vara en annan än den Mack föreställde sig – detta är givetvis en poäng. Och nej, jag menar inte att den enes bröd är den andres död, tvärtom. Ingen konstnär har något att vinna på att omvärlden tror att konstnärens ordning – eller ord – är lag. Inte någon annans heller. Bara för konstnären själv är den det.

Utöver sina bildessäer har Mack skrivit två prosafragment (på engelska) som intressant nog inte fungerar särskilt väl, samt en “normal” essä som beskriver och placerar Dawids arbete i sitt sammanhang. Han noterar där att Dawids internationella berömmelse inleddes först när katalogen/boken ROST (1982) började spridas på underliga vägar. Utställningen var det ingen (utlänning) som såg. Hur en konstnär låter publicera sitt verk kan faktiskt vara lika viktigt som verket.

Jan Svenungsson