Jan Svenungsson

"Allt resande är en flykt undan ålderdom och död",
in: Billgrens: Kultur – Samlevnad – Inredning, Göteborgs Konsthall, 1991


En kväll i juli åker min fru och jag iväg för att besöka konstnärerna Billgren på deras sommarnöje strax söder om Stockholm.

Den här dagen har ett lätt regn fallit, men under färden börjar himlen klarna upp på nytt. På små vägar letar vi oss fram med hjälp av telefonkatalogens karta, och anländer så småningom till en röd liten stuga med vita knutar som ligger idylliskt omgiven av äppelträd vid kanten av en sjö. Vi stiger ur bilen och drar begärligt ner den friska, syremättade luften i våra lungor. Ett antal barn leker i ett hörn av trädgården, som är stor och full av egendomliga vita former, till synes svävande mellan träden. Men vi hinner inte undersöka den saken närmare för Ernst har upptäckt oss och tar oss med in i huset där Helene har ställt fram en flaska italienskt vin, bröd och ost. När vi satt oss tillrätta i soffan, och hälsat på Helenes syster som ansluter sig till sällskapet, inleder jag med att fråga de båda konstnärerna hur de trivs med att bo på landet.

– Närheten till djur och natur är viktig för mig, svarar Ernst, under sommaren samlar jag inspiration för resten av året då motiven inte längre finns runt knuten.

– Det är nära till stan, säger Helene försynt, det håller Ernst lugn.

Jag nickar uppmuntrande och Ernst fortsätter:

– Hela sommaren arbetar jag om vartannat med olika studier och projekt. Jag har inte en kontemplerande läggning och vill att det skall vara cirkus hela tiden.

Och cirkus verkar det vara ute i Gladökvarn. Vi får veta att de vita formerna vi undrat över i trädgården utgörs av rådjursstjärtar i frigolit uppsatta på pinnar. Skaror av rådjur terroriserar trakten och lokalbefolkningen sätter därför upp olika former av hinder runt sina hus. Att bli visad stjärten är uppenbarligen bland rådjuren en sådan förolämpning att trädgården och dess växter därför blir lämnade i fred. Som ytterligare exempel på sin önskan om liv och rörelse nämner Ernst att han helst av allt har minst tre–fyra personer närvarande i ateljén under arbetet.

– Folk som tjatar är bäst.

– Vill också Helene ha sällskap i ateljén?

– Nej, svarar Ernst, hon föredrar att lyssna till sig själv

Jag vänder mig till Helene för att se om hon godkänner Ernst som sin talesman. Hon nickar.

– Helene svarar aldrig på några frågor, tillägger Ernst

Vi sitter i stugans stora rum. Möblemanget är övertaget från husets förra ägare. På väggarna hänger reproduktioner av Zorn och Högfeldt omväxlande med diverse jakttroféer av varierande storlek. Samtalet leds in på jakt och min hustru gör ett inpass. Hon är av den åsikten att rådjursstammen omedelbart borde skjutas av, och erbjuder sig att leda ett jaktlag med den uppgiften. Ernst verkar föga road av tanken. På spiselkransen står fyra pornografiska glas, och jag undrar försiktigt om det är bra för barnen?

– Här på landet kan barnen verkligen andas ut.

Ernst syftar på den stora samling pornografika som finns i parets stadsvåning. Till vänster om glasen står fyra tallrikar uppställda, var och en pryds av ett vackert färgtryck föreställande en av de fyra årstiderna. Över soffan hänger en broderad bonad där Mors lilla Olle jagar björn i skogen. Nere vid sjön ligger familjens roddbåt upp och ner på stranden. Under den, får vi veta, kalasar kräftorna varje natt på halvruttna grävlingar.

Det visar sig att Ernsts släkt till stora delar bor i trakten och att familjen med stor entusiasm deltar i olika lokala aktiviteter. Till ljudet av barnaprassel och smurfar från rummet intill får vi höra om den gången mormor reste upp från sin tyska ö för att fördela ett antal plasttomtar bland barn och barnbarn. När Ernst och Helene efter omsorgsfull granskning slutligen valt ut den mörkaste tomten skrockade mormor förnöjt och sa:

– Det var väl det jag visste

Jag frågar nyfiket vidare om olika familjeförhållanden och får veta att "det är svårt att säga hur många syskon Ernst har", samt att "den som jag kallar min bror är jag överhuvudtaget inte släkt med." På väggen hänger två guldmedaljer från Gladökvarns mästerskap i bordtennis.

– Vi vann varsin klass, upplyser Ernst, men förlorade finalen i dubbel

Då det till största delen i detta blygsamma referat tycks vara Ernst som för ordet kan det nu vara på sin plats med en utvikning. Fru Billgren säger knappt något och låter sin man tala för sig, men samtidigt är det uppenbart för oss hur herr Billgren hela tiden söker både godkännande och bekräftelse hos sin hustru, som med små medel fullständigt behärskar situationen.

– Här ute i Gladökvarn är det mannen mot naturen, förklarar Ernst, det finns ingen kommunal stadsplan. I Åminne kostar sandgjutning sexton kronor kilot och ingen av oss är speciellt förtjust i barn, det skulle i så fall vara jag, men barn mår bra av att inte bli störda av vuxna som inte har något annat för sig.

– Min religiösa hållning kan sammanfattas med rubriken till det första kapitlet i min kommande roman: "Allt resande är en flykt undan ålderdom och död". Boken, som är skriven i genren "religiös snusk science–fiction", kommer att ges ut så fort alla förhandlingar med relevanta bokklubbar är avslutade.

Här ringer telefonen i Ernsts ficka, och medan han energiskt avhandlar ett för oss övriga något abstrakt problem, föreslår jag att Helene skall göra en teckning i mitt block. Ernst har redan ritat en prost som fastnat i en råttfälla, och vi har kommenterat den snabel som på prosten ersätter näsan. Kanske är det en lämplig utväxt på någon som yrkesmässigt måste dricka mycket kaffe? Helene frågar om det går bra med en kvinnlig prost, och när vi försäkrat henne om det, ritar hon muttrande en mycket ung prost med blont hår som fastnat i en jättelik råttfälla. Under tiden har Ernst slutat tala i telefon och istället flyttat ut på verandan för att röka en av min hustrus cigaretter. Vi ansluter oss till honom där och ser tillsammans ut över sjön som färgats röd av den sjunkande solen, medan i strandkanten vassen susar för en stilla bris. Borta i grannens trädgård står två rådjur skyggt och stilla och betraktar oss. Inspirerad av den sällsamma frid som nu råder frågar jag vårt värdpar hur det gick till när de möttes första gången?

– De slogs om mig. Helene var starkast och stryktåligast. Hon fick mig på en rak höger.

– Detta inträffade på den tiden vi båda gick på målarskolan Valand. Där slogs alla, utom jag. En gång, på en skolresa, försökte en tjock elev strypa prefekten. En annan gång fastnade hela resegruppen i Östtyskland sedan en elev bitit en gränsvakt i benet.

Lätt förstummad över samtalets vändning pressar jag fram en fråga om vad han brukade måla för motiv, den här eleven som bet.

–Tja, vad jag kan minnas var det de gamla vanliga Göteborgsmotiven, mycket hus och gator, en hel del lyktstolpar.

Det framgår att när den unge Billgren och några likaledes upproriska kamrater började på Valand inleddes en ny era i skolans tideräkning. De nya eleverna inte bara lät bli att slåss, de åt morötter till lunch och var närvarande varje dag. Efter detta blev skolan aldrig sig lik igen. Ett lärarråd sammankallades för att se vad man kunde göra åt saken, men kom inte fram till något eftersom man blev osams. Samma år som Ernst hade Helene börjat sina studier och snart inrättat sig så väl i en ateljé i det så kallade Trähuset att hon endast mycket sällan kunde lockas att lämna densamma. En av de fåtaliga gånger detta hände var när hon genom fönstret råkade se Ernst promenera förbi med en annan flicka i släptåg. Resten är, som vi nu vet, redan historia.

Vi avslutar så småningom samtalet med att fråga paret Billgren om deras framtidsplaner. Helene kastar en avvärjande blick på Ernst som svarar att hon självfallet inte tänker i sådana banor medan däremot han har som främsta ambition att "hinna undan innan trettiofem". För därefter, låter han oss förstå, väntar andra uppgifter på en mogen man.

Sedan sägs inte mycket mer alltmedan den genomskinliga skymningen sänker sig över nejden. Från stranden hörs kräftornas stilla krafsanden. I trädgården lyser stjärtarna vita i månens sken. Tiden står stilla och efter vad som kan vara fem minuter eller en evighet bryter vi upp för att återvända hem i den sällsamma natten.

Tankfulla sitter vi sedan i bilen som i rask fart för oss tillbaka mot staden.

Jan Svenungsson