Jan Svenungsson

"Återklang", in: Omstilling, June 2000



återklang 1 se genklang, genljud
2 ngt som påminner om en äldre tid(sstil): en å. av 1800–talet i hans poesi

Återklang, genklang... vilka underliga ord. Koncentrerar jag blicken på "genklang" börjar det snart liksom vibrera och låta gradvis allt mer egendomligt. "Återklang" ljuder inte riktigt lika konstigt, men isolerat går det inte att avgöra om ordet skall tolkas konkret eller abstrakt.

I verkstaden där jag under dagen står och arbetar fyller sågmaskiner periodiskt rummets rymd med sina vinande tjut i olika register, men i det ögonblick jag trycker på den röda knappen dör vrålet (och ersätts under en kort stund av maskinens avstannande läte). I taket finns akustikdämpande plattor. Inget eko i denna sal. Ingen återklang – i ljudlig bemärkelse.

Jag har tillfälligt återvänt till den skola där jag studerade måleri under fem år på åttiotalet. De tjutande sågarna är skälet. Skolan har fått en ny byggnad och skaffat sig den bästa träverkstad jag känner till. Jag har rest hit för att bygga ett antal kraftiga bokstäver i trä, som jag sedan skall låta gjuta i brons. Byggplywood istället för lera. Bronset kommer att återge varje spricka, skada och flisa.

Jag arbetar koncentrerat med cirkelsåg, skivsåg, bandsåg och kantslip. Dessa maskiner, samt en handhållen elektrisk sticksåg är för tillfället min palett. Dem har jag fått registrerade på ett magnetkort, utan vilket ingen maskin kan starta. Maskiner är farliga. Ett ögonblicks bristande uppmärksamhet kan leda till att man förlorar ett finger.

Större delen av tiden är jag ensam i verkstaden – terminen är slut på skolan – men då och då kommer någon förbi och rotar efter särskilda bitar trä eller skiva. Vid något enstaka tillfälle inleds en konversation, och jag får berätta vad jag håller på med.

Behöver en konsthögskola ha en professionellt utrustad och ledd snickarverkstad? Idag... år 2000? Är inte det en anakronism? Räcker det inte med egna ateljéer, ett uppkopplat datalabb och en strid ström av föreläsare som kan lära ut hur konstsystemet är uppbyggt? Behöver en ung människa som utbildar sig till konstnär, idag – år 2000 – verkligen lära sig olika hantverk... utöver de digitala? Behöver man ens lära sig dessa? Det finns alltid någon som kan ett hantverk bättre, någon vars tjänster går att köpa.

För det är ju IDÉN som gäller, det unika uppslaget som ingen annan har fått (eller som ingen annan har förstått att de har fått – en del idéer tenderar att glida ur händerna, man inser inte att man har dem förrän man har förlorat dem). I den nya ekonomin kan du bli ofantligt rik med en unik idé och förmågan att driva den igenom. I konsten gäller samma mekanism (fast särskilt rik blir ingen): det som kommer att diskuteras mest är idéinnehållet i ditt verk – ty detta låter sig beredvilligt översättas till verbalt språk. Allt det där andra: ytan, strukturen, utseendet – är svårare att beskriva med ord; och kanske betyder dessa aspekter, när allt kommer omkring, inte längre lika mycket som de gjorde förr? Det finns alltid någon annan som är bättre på att retuschera bilden – eller såga till och bygga bokstaven.

Så vad gör JAG här? I verkstaden? Jag – som (lite självsvåldigt) brukar betrakta mig själv som en "konceptuell konstnär"? Jo, jag har två skäl:

1. Idén tar form också i det lilla, i det närgångna, i det närsynta, i detaljarbetet. När jag ser en flisa ryka ur B:ets kant och beslutar mig för att varken sandpappra eller reparera – finslipar jag i själva verket min idé.

2. När jag arbetar manuellt kan jag låta hjärnan snurra fritt och ansvarslöst i ett rum av obegränsad resonans, och därmed skapas de bästa förutsättningarna för att få nya idéer.

Jan Svenungsson