Jan Svenungsson

Karlstam, Cristina. “Åttonde frizonen”, Upsala Nya Tidning, 11.8.2008



När jag får konstnären Jan Svenungssons bok Bygga skorsten i handen erinrar jag mig ett samtal arrangerat av Moderna museet i Stockholm under museets exiltillvaro på Klarabergsviadukten. Anledningen var en utställning av Svenungsson i museets ad hoc-serie Udda veckor, och den uppmärksamhet utställningen fått av Dagens Nyheters politiske redaktör Niklas Ekdahl; en inte helt vanlig koppling mellan konst och politik. Svenungssons utställning, Psycho-mapping the Current Crisis, beskrevs av Ekdahl som en frizon där det finns nödutgångar och där mångtydigheten är tillåten. Med i kvällens samtal var också arkitekten Catharina Gabrielsson, som menade att det i själva verket är just konsten som kan erbjuda det rum som är grunden för det vi kallar demokrati.

Samma Catharina Gabrielsson har skrivit en av essätexterna i boken om Svenungssons skorstensprojekt som vid det här laget omfattar inte mindre än åtta objekt, placerade i de mest skilda miljöer som Taejon i Sydkorea, Drewen i Tyskland, Norrköpings ström eller Buxtehude i Tyskland. På alla dessa orter har konstnären i nära samarbete med skickliga hantverkare byggt sina skulpturer, skor-stenar utan skorstenens naturliga funktion, objekt som för varje bygge blivit en meter högre. Några av "skorstenarna" är redan rivna (som den första, uppförd utanför Moderna museet på Skeppsholmen 1992 som en installation i utställningen Rum mellan Rum), någon stannade på idéstadiet. Den åttonde, som är anledningen till att den nya boken ges ut, har nyligen installerats i skånska Wanås där den nu kommer att utgöra en permanent del av skulpturparken.

Det är svårt att tänka sig mer handfasta och samtidigt sublima sätt att markera det som i det ovan relaterade samtalet beskrivs som konstens frizoner än Jan Svenungssons skorstensprojekt. I sin essä betonar också Catharina Gabrielsson skorstenens betydelse och många funktioner och markerar hur den (som i Svenungssons fall) lösryckt ur sin naturliga kontext får en helt annan status och betydelse. Och hon påminner om konsekvensen i detta konstnärskap med följande formulering: "Just denna ihärdiga undersökning av en idé är vad som utmärker Svenungssons snart 20-åriga verksamhet kring "tecknet" skorstenen."

Jörg Heiser, som skrivit bokens andra essä, associerar till Adornos tankar om konsten som den faktor som uppfyller sin samhälleliga funktion just genom att inte vara funktionell; med andra ord genom att erbjuda den frizon som det talades om på Moderna museet den där februarikvällen 2003.

Samtliga hittills åtta skorstensprojekt presenteras kortfattat med text och bild.

Huvuddelen av den vackert formgivna och rikt bildsatta boken upptas annars av konstnärens egen dagbok, förd under den tid då Wanåsskulpturen uppfördes sommaren 2007 och då som dagliga krönikor på Kristianstadsbladets kultursida. Det är en oupphörligt fascinerande läsning, där Svenungsson generöst delar med sig av sina tankar kring sitt konstnärskap och i synnerhet bjuder på detaljrika beskrivningar av det dagliga arbetet med uppförandet av den åttonde skorstenen mitt i vegetationen i Wanås skulpturpark. Sällan kommer man en konstnärlig tillblivelseprocess så nära som i Svenungssons text som också bjuder små glimtar från resor, lektioner och föreläsningar som konstnären genomför under byggnadstiden. Av särskilt intresse är det dessutom att ta del av Svenungssons uppenbara förmåga till prestigelöst samarbete med de hantverkskunniga yrkesmän som genomför hans konstnärliga idéer. Själv föredrar konstnären en mer tillbakadragen roll när det kommer till själva förverkligandet av hans konstnärliga idé. Söndag 13 maj skriver han: "Blev fotograferad när jag lade den första stenen. Jag vill helst slippa, men det hör till spelet. Den första tegelstenen (och kanske den sista) är den enda jag kommer att mura själv. Jag föredrar rollen som hantlangare."

Lördag 23 juni är arbetet färdigt, arbetsgruppen fotograferad, marken runt skulpturen rensad från skräp och en liten stig fram till verket anlagd. Jan Svenungsson skriver i sin dagbok: "Nu kunde jag äntligen visa Katrin och Edvin resultatet." Katrin är den uppskattande hustrun, Edvin den treårige sonen vars åsikter om pappans verk inte är helt lätta att avläsa.

Dagen efter är det dags för den officiella invigningen. Konstnären är nöjd med mottagandet och avger följande löfte till sina läsare:

Jag har för avsikt att fortsätta bygga en meter högre torn i tegel tills jag dör. Om jag får chansen.

Jan Svenungssons unika skorstensprojekt lär alltså fortsätta att upprätta dessa konstens frizoner som känns om möjligt ännu mer angelägna idag än 2003. Och boken om detta märkliga konstprojekt är en liten frizon i sig, varsamt och vackert upprättad mellan pärmarna.

Cristina Karlstam