Jan Svenungsson

Tiselius, Henric. "Vackra bilder som ifrågasätter konventioner." Arbetaren, # 22, 1990



Jan Svenungsson är en av Sveriges mest utställda konstnärer - utomlands. Hans fotografiska objekt blir till symboler, ett nytt språk uppstår.

Det finns konst som förvandlar sig. Jan Svenungssons fotobaserade objekt beter sig som svart-vita kameleonter. Vackra, men farliga ändrar de innehåll beroende på plats, betraktare och inte minst tid. Men inte sällan oberoende av sin konstnär. Hans "kameleonter" lever i sina egna liv...

Jan Svenungsson är, med svenska mått mätt, framgångsrik. Han är 29 år och en av Sveriges mest utställda konstnärer utomlands.

Paris, Arles, Helsingfors, Köln, Bryssel... De glamourösa ortnamnen fladdrar förbi. Men väl hemma i Svenungssons lilla lägenhet sitter han där i orange kofta och t-shirt.

Jan Svenungssons konst är egensinnig, klassisk i sina rena drag men ändå idé- och formmässigt mycket "NU". Påverkad av bl a Man Ray skapade han sina första fotografiska objekt. Idag kombineras de ofta med målningar. Objekten består av foton som bildar oklara och öppna symboler. En skorsten, ett bombplan, en bild på Brandenburger Tor eller över gamla Stockholm.

Svartvita bilder, korniga, suddiga; ger både autenticitet och avstånd. Varje foto kringgärdas av en stor svart ram i trä, som följer fotografiets konturer. Tillsammans utgör de ett objekt.

- Den fotografiska bilden behöver inte stå i ett direkt förhållande till det den också använder som motiv. Mina skorstenar visar ju något helt annat än sig själva...

Bilderna är vackra. Det vilar något romantiskt över dem trots deras rättframhet, de är oklara men fyllda av spänningar. Svenungsson eftersträvar bildernas "stumhet". Objekten får inte bli för pratsamma. Publiken skall hejdas någonstans. Man ska inte riktigt komma fram till någon förlösande faktor. Osäkerheten hos betraktaren gör att objektet - och för den delen också betraktaren - lever.

- Jag behöver också bli överraskad av det färdiga resultatet. Det ska hela tiden kunna bjuda nyheter, en avdrift från mina ursprungliga intentioner, säger Jan som därför medvetet väljer korniga eller "dåliga" reproduktioner. Kanske en glansdager som inte fanns på originalfotot men som nu signalerar något nytt.

- Den ursprungliga inspirationen kom under ett års arbete med en översättning jag gjorde. Jag upptäckte att jag inte bara förmedlade ett redan färdigt innehåll utan också skapade något själv. Det var så jag började med mitt nuvarande projekt. Jag skapade något nytt ur något befintligt, ett nytt språk...

I Svenungssons konst finns det tidstypiska mötet mellan olika stilar, genrer och material. Men 80-talets historielösa förhållningssätt saknas, liksom kitschen och den pretentiösa postmoderna självironin. Det är förträffligt skönt.

Svenungsson kom till Paris, denna i konstsammanhang så glamourösa metropol.

- Första gången jag åkte ner till Paris var 1982, då var jag fortfarande besatt av tanken på mig själv som en stor nyskapande modernist. För jag gjorde samma saker som de bilder jag hade sett i böcker... med andra ord: jag var komplett naiv. Trots att jag var 21 år. Så jag målade målningar i fyra månader och trodde att det var bra för att det var i Paris, men så kom jag på att det inte var det så då åkte jag hem igen...

- Andra gången var hösten -88 då jag fått möjlighet att söka till Pontus Hultens Institut des Hautes Etudes en Arts Plastiques. Så blev jag elev tillsammans med 19 kamrater och 4 lärare och vi satt runt ett bord och formulerade oss verbalt om konstnärliga spörsmål dagarna i ända.

Svenungsson hamnade mitt i smeten. Hulten är Paris konstvärlds högsta auktoritet. Lärarna famösa målare. Svenungsson droppade ner som ende utlänning och hade plötsligt bättre kontakter än dem han fått på Konstakademin (där han gick ut förra våren) i Stockholm.

- Tiden blev väldigt givande... Fast jag kunde inte riktigt hantera det mycket franska kravet på att man alltid ska ha en genomtänkt, klar filosofisk förklaring till vad man håller på med... jag förklarade att jag inte kan förklara, att det finns någonting som undandrar sig det hela och det är just är där som allting bränner till.

Under en andra fransk skolperiod hade Svenungsson samtidigt två separatutställningar på ett museum och en konsthall i Frankrike.

- Det var jag rätt ensam om i min grupp...

Så då handlar det inte enbart om att hamna på rätt ställe vid rätt tidpunkt?

- Nej, jag menar väl ändå att jag har vissa förutsättningar... De franska utställningarna var dessutom frukten av mitt stockholmsgalleris högst kommersiella arbete på mässor.

Hur man stämplar bra respektive dålig konst är en fråga det gruffats om i århundraden. En del menar - enkelt - att bra konst är sådan som inte tar slut för betraktaren efter en titt.

Jan Svenungssons objekt är inte bara komplexa. De lever sina egna liv. Oberoende av konstnären. Se bara på hans fotoobjekt Brandenburger Tor.

- Jag är en fascinerad åskådare av dessa äventyr som objekten utsätts för av världen. De lever sina egna liv och jag mitt. Ibland lever vi tillsammans, ibland inte alls.

- I första utställningen på Engström hade jag den första större Brandenburger Tor, och i andra utställningen hade jag en liten bild som föreställde just det första objektet fast med en vansinnig oskärpa. Det var som om det höll på att falla samman... När tavlan väl ställdes ut sammanföll det med det faktiska rivandet av muren runt Brandenburger Tor...

- På min första bild är det faktiskt den öppna genomfarten på 50-talet, när man åkte fram och tillbaka mellan öst och väst, och jag gjorde den med en sån här kraftig ram runtom. Någon associerade ramen till mig. Det öppna Brandenburger Tor blev s a s inramat med en mur runt sig.

- Jag fick reaktioner från folk som såg objektet som ett nazistiskt monument... Jag kunde inte entydigt förneka ursprungsbildens faktiska - historiska - associationer. Men för mig var det helt andra saker. jag hade tänkt på efterkrigstid, på gräns, övergång, öppen, stängd osv.

- Två år förflyter. Objektet lever sitt eget liv. Och sedan förändras verkligheten... muren rivs... Nu föreställer den ju något helt annat, någonting som är öppet... Nu har den blivit något nytt, nu borde man inte tänka på nazism, utan på den nya... friheten...

- Då säger han som äger pjäsen: Nej, nu kanske den står för Stortysklands enande... Någonting återigen hotfullt... (skratt).

- Jag gjorde i våras flera bilder på mig själv men med en stor svart fläck framför ansiktet. Med hjälp av glaset jag har som skydd blir fläcken en god spegel för betraktaren. Om jag ställer mig framför mig ser jag mig själv speglad i en svart fläck som skymmer mitt eget ansikte... naturligtvis alluderar den också på Christer Petterssons första publika identitet...

- Men när han trädde fram utan rökmoln i pressen tappade jag intresset för att fortsätta med "min" fläckbild. Däremot hyser jag stort intresse för de bilder jag gjorde då. Jag vet att de kommer att förändras.

- I Tyskland och Frankrike har de inte alls någon "rökmolnstradition"; i Tyskland har de små svarta lappar på brottslingarna, i Frankrike publiceras bilder på misstänkta hursomhelst. När jag ställt ut där tappas hela kopplingen till Pettersson och brottslingar. Där ses kanske mina rökmoln som diffus expressionism.

Jan Svenungssons konstnärliga fadersgestalt heter Man Ray. Utav honom inspirerades han till fotot som konst, till upprepningarna och kanske också till det självrefererande. Men Man Ray, en av surrealismens frontmän, bildade ett avantgarde i Paris på 20- och 30-talen. Fotograferade visserligen Paris förnämsta damer, men var också en nagel i ögat på etablissemanget.

- Konstnärsrollen idag är fruktansvärt svår. Det är nästan omöjligt att hitta en kil där man kan vara oppositionell utan att bli föremål för omfamnande från någon... (skratt). Fast jag tror att de "rena" konstnärerna från seklets början var mycket mer korrumperade och tillmötesgående än man idag gör dem till. Man Ray var nog rätt ytlig och ville mest ha kul, men vem vill inte det?

- Vad ska man göra? Ska man lura sig själv till att man faktiskt är i opposition eller ska man rikta in sig på andra frågeställningar?

- Vissa saker fungerar ifrågasättande och subversivt genom att tvärtom utge sig vara bekräftande. De bekräftar något så starkt att de blir hotfulla när man tvingas ta ställning till om de är vad de utger sig för att vara eller om det inte är så att det sker ett dubbelt spel. Betraktaren tvingas kolla sin egen, och inte konstnärens, relation till verket.

- Jag föreställer mig att mina saker ifrågasätter konventioner men det är en effekt av det faktum att jag gör saker som jag tycker är bra.

Jan Svenungsson sjunker för ett ögonblick ner i den lilla soffan. I morgon reser han till Island. Sedan väntar Bryssel, Färöarna, Amsterdam och för den delen Umeå. Ödmjukheten till trots; Jan Svenungssons känselspröt har placerat honom rätt i tillvaron. med dem, med sin strategi, kunskap och sin tjuriga envishet kommer framgångarna att fortsätta. För viljan kan försätta betong, t o m Brandenburger Tors...

Henric Tiselius