Meschede, Friedrich, "Stad — Skog — Vatten",
in: Wanås 2007 20th anniversary, Wanås Foundation, Knislinge, Sweden, 2007
Rent formellt erbjuder skorstenen ett närmast idealiskt motiv för skulptural form. Skulpturen är byggd tegelsten för tegelsten på ett cirkelformat fundament. Skorstenens form är konstant, men inom serien får varje skulptur sin individuella karaktär genom att vara högre än sin föregångare. I samspelet mellan tegelstenens geometriska modulform och den cylinderformade konstruktionen uppstår en struktur där växlingen från fog till sten, från linjer till mellanrumsformer skapar ett skiftande visuellt intryck. Att skorstenen, av strukturella skäl, smalnar av mot toppen ger formen elegans i kontrast till den arkitektoniska tätheten. Att Jan Svenungsson har valt skorstenen som motiv bör dock inte endast betraktas ur formell synvinkel. Skulpturerna frammanar flera associationer beroende på omgivning och tolkning: den första formen är därmed en skulptur just för att den byggdes intill museet. Något som skapas så nära en museibyggnad ges automatiskt ikonografisk betydelse av detta sammanhang. På ett liknande sätt fungerar det urbana bildspråket i den 14 meter höga skorsten som byggts mitt i Motala Ström i Norrköping. Den tycks syfta på industrialiseringen eftersom den är belägen nära en faktisk skorsten. De intilliggande lagerlokalernas arkitektur ger intryck av ett industriområde, där en skorsten hör hemma även om den inte längre är i bruk. Här kan Svenungssons verk tolkas som ett monument, ett minne från en svunnen tid. Offentliga verk tilldelas ofta ytterligare associationsnivåer, så även Jan Svenungssons skorstensskulpturer.
Så uppstår en dialog mellan skulpturen i Norrköping och omgivningens panorama. Det är i relationen mellan de två skorstenarna, den ena som industribyggnad och den andra som skulptur, som helheten tycks återge livet då och nu. Om Svenungssons skulptur tycks sjunka ner i vattnet illustrerar även denna tolkning en svunnen tid. Samtidigt kan Svenungssons skorsten inte uppfattas som annat än en skulptur, eftersom den är belägen på en osannolik plats, helt utan någon praktisk funktion. Här blir den konceptuella aspekten i konstnärens verk uppenbar och framträder framför allt genom nyanser och skillnader. Formen är konstant, den varierande höjden är en detalj som bara framgår vid jämförelse med de andra verken i serien. Därmed får platsen och dess omgivning en väsentlig betydelse för hur en enkel form i förhållande till sin kontext kan bli ett uttryck för mångfald.
Jan Svenungsson har nu blivit inbjuden att skapa ytterligare en version av sitt projekt för parken på Wanås. År 2007 byggs den sjutton meter höga Den Åttonde Skorstenen i ett skogsområde. Om man betraktar Svenungssons projektbild, ett bemålat fotografi, får man en uppfattning om platsen som egentligen knappast kan beskrivas som en park. Den nya skulpturen uppförs mitt i ett skogsområde med ett antal opraktiska egenskaper. De olika tolkningsnivåerna i Jan Svenungssons projekt blir för besökarna på Wanås en särskild utmaning, eftersom de som önskar se skulpturen först måste passera en tegelskulptur av den danske konstnären Per Kirkeby (Wanås, 1994). Kirkeby, som sedan mitten av 1970-talet är känd för sina tegelskulpturer i offentliga miljöer, hämtar ofta formerna till sina verk från antika kulturer som han studerat under sina många resor. Hans verk citerar monument- och byggnadsformer ur arkitekturhistorien och illustrerar därmed en mångfald av murarkonstens hantverkstradition. På så sätt framstår även hans tegelskulptur på Wanås med sin öppna form som ett landskapstempel med motivets alla romantiska associationer. I kontrast till Kirkebys expressiva tegelskulpturer undviker Svenungsson i sina verk alla former av uttryck. De är snarare positioneringar. Hans uppfattning om skulptur och rum grundas på en konceptuell idé förankrad i föreställningen om serien, det identiska motivet och den standardiserade konstruktionen i kombination med höjddimensionen som ständigt ökar. Svenungsson undviker varje form av uttryck eftersom platsen ska ladda skulpturen med uttryck och mening.
Vid en viss punkt i Parken på Wanås träder den röda tegelskulpturen fram mellan träden. Dess stramt lodräta form skiljer sig från de organiska stammarna som med sin mångfald präglar det omgivande panoramats vertikalitet. Först anar man bara skulpturen i den täta skogen och Svenungssons Den Åttonde Skorstenen markerar tillsammans med träden, en plats eller ett rum vars betydelse inbjuder till tolkning, men som förefaller overkligt. Det ligger i tät skogs natur att en plats inte skiljer sig från en annan, riktning och väg saknas, man kan lätt gå vilse. Med Jan Svenungssons skulptur får denna gränslösa terräng ett markerat rum, med en bestämd karaktär. Det är en skulptur man anar på håll och måste närma sig med försiktiga steg på skogsmarken, då det är målet för en väg som i sig är obestämd. Häri ligger det speciella med Svenungssons skulptur i detta tills nu obekanta sammanhang. Först markerar den en plats långt borta, en avlägsen eller dold plats man måste närma sig långsamt. För varje steg växer skulpturen i storlek och i samma stund som man står intill den och vänder blicken mot himlen förvandlas den till ett monument. Den Åttonde Skorstenen blir ett ”landmark”! I mötet mellan det arkitektoniska motivet och naturen, och genom det ovan nämnda sättet att närma sig konstverket på, får skulpturen på den här platsen något ”sagolikt” över sig: den börjar berätta. Skorstenen på Wanås vittnar inte om en industriell epok, som skorstenen i Norrköping. I naturen låter den snarare ana de märkliga väsen som kan ha byggt den eller lämnat den här. Aldrig tidigare har meningen med en av Svenungssons skulpturer varit så svåråtkomlig. Tegelskulpturen i skogen på Wanås får något hemlighetsfullt över sig, som inte funnits med i konstnärens tidigare versioner. Han har medvetet valt en plats bortanför de upptrampade stigarna och som helhet tycks Svenungssons projekt expandera i konstnärligt omfång. Till skillnad från konstnärer som här skulle ha valt att arbeta med material från naturen och platsen, i ett slags förlängning av ”land art”, framstår Jan Svenungsson här som en skulptör inom en egen tanketradition. Med hjälp av skorstensmotivet som signum skapar han ett utrymme på Wanås som i sig självt faktiskt är en konkret form av en idé.
Friedrich Meschede
