Hårleman, Carl-Fredrik; van der Heeg, Erik; Wallenstein, Sven-Olov. "Melankoli och novatio - Samtal med Jan Svenungsson", in: Material, # 2 1991
material: Du har alltid visat både självbespeglande moment, med hjälp av foton och målningar. Handlar det om två olika infallsvinklar, olika problemställningar?.
Jan Svenungsson: Nej. För mig handlar det om skilda vägar in till det som är mitt ämnesområde.
material: På vernissagekortet till utställningen hos Galleri Engström ser man en färgbild på dig själv och titeln är "Tio bilder". Man förstår att du på något plan vill vara närvarande själv i utställningen.
JS: Dels finns det naturligtvis ett självbespeglande moment, med hjälp av mig själv försöker jag garantera det som sker. De platser jag valt har alla en betydelse för mig, och de bildar en berättelse av personlig karaktär, personliga erfarenheter, men jag är inte saker på att den berättelsen är värd att leta efter. Utställningen utgör ett helhetskoncept som jag gått och grunnat på i mer än ett år. Efter varje utställning frågar jag mig alltid: vad ska jag göra nästa gång? Varje utställning är ett verk i sig, som bygger på de föregående utställningarna.
material: Du kräver av betraktaren att han ska ha sett dina tidigare utställningar, för att han ska kunna få en helhetsuppfattning. Dina utställningar präglas ju av en stark kontinuitet, och det verkar finnas en historia att följa hos dig, mer än hos andra konstnärer.
JS: Ja, så ser jag det också. Jag kräver inte att betraktaren ska ha följt mig, men det är en önskesituation.
material: I och för sig fungerar ju verken vart och ett, som konstverk. Men kontinuiteten som tillkommer via utställningarna utgör ytterligare en aspekt på dig som konstnär. Men låt oss gå tillbaka till din egen närvaro: på vernissagekortet ser man en färgbild av dig, och utställningen föregicks av en hel del rykten att det nu skulle handla on måleri. Kan det här vara ett sätt att spela med betraktarens förväntningar?
JS: Jag har inte spridit ut något sådant rykte, och dessutom står jag faktiskt med en kamera på magen där på bilden, men jag kan förstå hur det uppkommit. När jag hade den första utställningen hos Engström, som bestod mest av fotoobjekt, var det tänkt att den skulle följas upp av en utställning med bara måleri. Så blev det inte då. Jag har skjutit upp den idén.
material: Det tycks ändå finnas en stark drift hos dig att överraska, att förändras.
JS: Man blir ju en producent av nyheter, det är jag medveten om. Det är spännande att studera detta drag hos sig själv. Jag har länge varit intresserad av Cindy Sherman, och ofta försökt analysera vad det är i hennes verk som intresserar mig. En sak är att hon fotograferar sig själv, och därigenom sitt eget åldrande. Dels på det avancerade plan som utgörs av hur hennes bildvärld förskjuts och förändras, men också helt enkelt för att hon själv förekommer på bilderna, och man kan se att kroppen blir äldre. Även i min egen verksamhet, som är väldigt intensiv, finns det utmattnings och utnötningseffekter. Jag kommer att fortsätta försöka överraska mig själv. Jag ställer ett sådant krav på mig själv, på något sätt ser jag mig själv som ett experiment.
material: Tidigare arbetade du som vi redan berört med kombinationer, målningar och fotoobjekt, men den nya utställningen verkar mer konceptuell. Men skyltarna har ändå något av måleri i sig, de fungerar på ett horisontalt plan likt landskapsmåleri.
JS: Jag är inte i grunden en konceptuellt fungerande konstnär, men jag betraktar ofta mig själv utifrån en slags tredje ståndpunkt. Ändå finns det en drift eller dröm hos mig om att försjunka i handling, i en ren målerisk akt. Men för att det ska kunna gå krävs väldiga manövrar och apparater.
material: Är det konceptuella perspektivet, och alla de andra genrerna du arbetar med, en sorts uppskjutning av denna yttersta måleriska gest, ett slags ännu-icke som man kunde tänka i närmast psykoanalytiska termer?
JS: Nej, den beskrivningen tror jag är felaktig. Målet är inte att bli en riktig målare, utan att uppleva en sorts hängivenhet, och den kan man uppnå inom alla genrer. Någonstans har jag läst ett citat, jag tror att det kommer från Lyotard:
"Du kommer att förstå vad det är jag vill nå fram till, när jag nu på ett nästan karikerande satt sprider ut några namn på den avantgardistiska historiens schackbräde. På melankolisidan har vi de tyska expressionisterna, och på novatiosidan Bracque och Picasso; på den första sidan Malevitj och på den andra Lissitsky; på den ena de Chirico och på den andra Duchamp. Den nyans som skiljer dessa två tonarter kan vara mycket liten. De kan finnas i samma verk, där de nästan inte kan skiljas från varandra. Och likväl vittnar de om en strid mellan sorgen och modet att våga, där tankens öde avgörs och kommer att avgöras."
Det där grep mig väldigt mycket eftersom jag kände mig väl beskriven i den första sidan, samtidigt som jag alltid strävar efter en transcendens, att gå över till den andra sidan. Därför kände jag mig lite tveksam till att presentera det här projektet, och inte något intelligentare, som så att säga skulle simulera överstigande. Men för mig handlar det hela tiden om en kamp för att ta mig ur försjunkandet i ett slags melankoli eller sorg. Jag skulle vilja finna ett sätt att gå från en grubblande attityd till en skapande. Det skulle vara kul att skapa...
material: Kan man inte se just namnmagin, som den fungerar i utställningen, som ett uttryck for ett sådant melankoliskt perspektiv?
JS: Jovisst. På det sättet kanske det jag just gjort är det yttersta uttrycket för den melankoliska hållningen. Jag har aldrig känt mig så nervös innan, under och efter en utställning som nu, eftersom det tydliga klarläggandet av mitt förhållande till en namnmagi också blottar den melankoliska sidan hos mig själv, och säger: titta, så här ser jag ut, och det förstår väl ni också att jag inte vill se ut så här! Det blir en önskan att lägga korten på bordet för att få kraft att kunna gå vidare...
material: Kan du känna att du har en släktskap till konstnärer som Joseph Kosuth eller Lawrence Weiner? T ex så arbetar ju Weiner med att få sina texter att fungera som landskap.
JS: Nej, de har aldrig drabbat mig. Det är möjligt att man utifrån kan se en relation, men de har aldrig skapat den typ av öppningar som intresserar mig. Jag föreställer mig att de arbetar på ett amerikanskt, rationellt sätt, som jag tyvärr inte gör...
material: Om man kommer in på Galleri Engström och ser alla dessa ortnamn Prag, Stockholm, Helsingfors etc ska man då omvandla namnen till upplevelser man själv haft, möten, erfarenheter?
JS: Jag är inte intresserad av den ideala utställningsbesökaren, som varit i alla dessa städer, och som går runt som Bror Duktig och minns något från varje stad. Det som är intressant för mig är själva mekanismen, och hur den kan blottläggas. Om någon kommer in, läser skyltarna, ser precis hur de är gjorda, och sedan drabbas av en hågkomst av ett helt annat slag och börjar reflektera över varför hågkomsten i sig är så drabbande, då blir det intressant. Och detta behöver inte ha det minsta med dessa städer att göra. Det handlar om förhållandet mellan att gripa tag i saker i verkligheten eller nöja sig med bilden av dem.
material: Det mest bitterljuva förhållandet har man ju till platser man aldrig besökt.
JS: Min favoritskylt på utställningen är ju naturligtvis den skylt som representerar en plats där jag inte varit. Det var nödvändigt att inkludera den, hade jag inte gjort det i förhållande till min konceptuella hållning hade det hela varit en betydligt tunnare historia.
material: Det kanske är en långsökt association, men man kommer att tänka på t ex hur Derrida analyserat datumets funktion hos Celan, hur datumet eller namnet krypterar eller innesluter en erfarenhet, och fungerar som "markör" for något som på en gång kan vara en politisk eller historisk händelse, en poetisk erfarenhet och något helt privat. På så sätt kan man läsa texten på flera nivåer samtidigt, men det viktiga är att det alltid blir en sorts "rest" kvar av otolkbarhet, som inte är något mystiskt, utan har att göra med minnets funktion överhuvudtaget. Man måste minnas något, men man kan inte veta vad det är.
JS: Det är inte alls en långsökt association, utan ligger mycket nära hur jag tänker. Jag började mitt intresse for konst på ett sätt som kanske skiljer mig från många av mina kollegor, genom ett ohejdat försjunkande i passerad konst, men då den som hade modernistiska anspråk, framför allt avantgardet på 10 och 20-talen. Det var ett tryggt och säkert sätt för mig att försjunka i drömmen om framåtskridande, drömmen om den andra typen av konst, novatio. Jag kunde på ett melankoliskt satt bearbeta drömmen om novatio. Och så höll jag på länge utan att kunna göra egna bärande formuleringar av den situation jag upplevde. Men så småningom, och ganska plötsligt, fann jag ett sätt att formulera mig, och allt blev genast mycket klarare för mig själv. Och eftersom jag lyckades säga något intressant om mig själv för mig själv blev det också intressant for andra. Och det var genom mitt intresse för fotografiets stumma karaktär av markör: det markerar en erfarenhet, men man kan alltid läsa ut en annan erfarenhet, det markerar ett begrepp om autenticitet, men är allt annat än autentiskt. Och där kunde jag slå in min kil. På ett sätt kan man säga att min nya utställning är ytterligare en bekräftelse av mitt intresse för den fotografiska bildens yttersta karaktär. För ett år sedan fick jag en naiv föreställning om utställningen: jag skulle presentera skyltar med stadsnamn, och sedan använda ett färgkort av mig själv med kamera på magen som vernissagekort, med andra ord "jag fotograferar, jag tar bilder". I det här fallet presenterar jag mina bilder endast som markörer i form av ord, men nästa gång kanske jag presenterar dem som gelatinsilverfotografier, eller till och med som målningar eller något annat.
material: Du har ofta använt dig av foton på dig själv där du befinner dig i någon form av situation.
JS: Nej, egentligen bara det senaste året, dels i "Begär och begränsning" på Forum, Hårlemans Hall och Konstepidemin, och på inbjudningskortet till utställningen hos Tornberg, där jag använde mig av både min fru och mig själv. Där kan man se min fru, helt ointresserad, och jag själv som fotograferar. Jag inser att jag håller på med introspektion, och att det är lika bra att understryka detta. Att jag finns där är en garant för att det inte handlar om en sorts humoristisk gest, eller ett idiotiskt spel med betraktarens känslor, som skulle utlämna honom till mig där jag står bakom hörnet och skrattar. Det är på allvar, jag finns med och det handlar om mig, och därigenom om dig med. I katalogen till "Begär och begränsning" försökte jag framställa mig själv som oskyldig, fylld av illusioner, en ung konstnär i storstaden, à la Rastignac när han går upp på Montmartre och utmanar Paris. Jag arbetade med en skicklig fotograf, jag ville föryngra mig själv genom mängder av smink eftersom jag inte är tjugo år längre, och resultatet blev en ytterst perverterad bild av en olycklig människa istället för en ung, oskuldsfull och illusionsfylld konstnär framträder bilden av en roué som bjuder ut sig som objekt för betraktarens blickar, och jag tycker inte den glidningen är så tokig. Jag gillar när verket jag håller på med eller utställningsarrangemanget gör att betydelsesammanhanget skenar åt något annat håll än man tänkt sig. Plötsligt befinner man sig mitt ute i vattnet och tänker "hur var det nu man gör när man simmar?".
material: Kommer du att återgå till att arbeta med skorstensmotiven?
JS: Jag har ett stort projekt på gång, som tyvärr är av ytterst melankolisk karaktär. Skorstenarna kommer att bli större an någonsin, 810 stycken, två och en halv meter höga. Större kan de inte bli av rent tekniska skäl. Jag är inte beredd att byta till plexiglas bara för att göra fotoobjekt som sträcker sig ända upp till himlen. Jag tar den tekniska begränsningen. Efter den satsningen vet jag inte vad jag ska göra. Det jag gör nu är ju hela tiden ett försök att förflytta mig närmare en novatioposition.
material: Det finns som du sagt en sorts riktning, en vilja att transcendera det melankoliska tillståndet hos dig. Du beskriver hur du försjönk i de gamla modernisterna, och därigenom uppnådde en position där en förnyelse kunde ske som om det alltid fanns en strävan åt ena hållet, och en reflektion åt det andra.
JS: Vad vi här är en person som står med lera upp till midjan i det melankoliska träsket och försöker hitta en gren för att dra sig upp, men varje gång han hittar en gren börjar han dra i den tills den lossnar, och när han fallit ner igen tvingas han göra en analys av sin situation och konstatera: jag är tillbaka. Det kommer att vara ett ständigt gripande efter det omöjliga. Men jag vill gärna föreställa mig möjligheten att man genom sitt arbete kan beskriva en resa, kan förflytta sig från den plats där man är född, genom insikter vunna under arbetet och genom analysen av arbetets frukter. Trodde jag inte på det skulle jag inte fortsätta. Även om jag kanske är melankolisk, så är det en utåtriktad melankoli. Jag måste passera via den andre, som ser.
material: Skulle du vilja vara naivare?
JS: Ja, fast också intelligentare. Mera som Picasso.
Carl-Fredrik Hårleman, Erik van der Heeg och Sven Olov Wallenstein