Caidahl, Lo. "Intervju med Jan Svenungsson", in: Konstens anspråk, Glänta 1999
Drivkrafter
Det handlar om att utvecklas i sin tankeförmåga.Jag vet nog inte vad som är den yttersta drivkraften för mig, men jag tror att det är ett intresse för fritt tänkande som kommer till uttryck i konstnärliga projekt. Utgångspunkten är given, men inte målet. Antingen får man en utgångspunkt förelagd för sig eller så lyckas man hitta på den själv på ett sådant sätt att den känns nödvändig. Sedan måste man hantera den, och jag hanterar ofta situationen som ett problem som ska få en lösning. Så småningom kan jag med intuitivt handlande och analytiskt tänkande konkretisera en lösning. När väl lösningen föreligger i form av ett verk eller en text eller en utställning eller någon annan form av genomförd handling, så är jag redan på väg in i ett nytt problem. Det är just detta svåra att ta kontroll över en situation som intresserar mig mest.
För att konfronteras med intressanta problem och spännande utmaningar kommer det in ett världsligt moment i det hela som inte ska undervärderas, och där tävlingslusten är en bra tillgång. Man vill hellre göra många utställningar än få. Stora projekt istället för små. Hellre en stor budget istället för en liten. Hellre ett avancerat mottagande istället för ett helt oförstående. Därför tävlar man om de goda möjligheterna. Tävlar om uppmärksamheten. Naturligtvis ska uppmärksamheten i sig absolut inte undervärderas. Alla konstnärer som har tagit sig fram till ett visst mått av publikt erkännande och som förmår stanna där, har uppenbarligen ett ouppfyllbart behov av att ständigt få mer uppmärksamhet för sig själva och sina handlingar. Och jag hör sannolikt till den gruppen.
Påbörjar du ett arbete med avsikt att inte ha kontroll?
Jag arbetar ofta med en hög grad av systematik. Med konstruktion av konstnärliga system som via ett antal mer eller mindre automatiska handlingar logiskt sett ska leda till en viss typ av resultat. Men sedan konstruerar jag systemet på ett sådant sätt att jag inte är förmögen att köra systemet med den precision som är nödvändig för att det ska fungera. Efter ett tag spårar maskinen ur och landar i någonting som inte var möjligt att förutsäga. Jag visste att den skulle spåra ur, men det som egentligen är intressant för mig är att se var den spårar ur och vad som blir det oväntade resultatet av den här systematiska aktiviteten. Jag kontrollerar ett skede som i själva verket syftar till att leda till ett okontrollerbart resultat.
Konst är någonting som en person som benämner sig konstnär påstår är konst, och som han lyckas övertyga minst en annan person om. Om ingen tror på honom, om ingen accepterar hans eller hennes självvalda status som konstnär, ja då blir det inte konst. Men om någon bekräftar det, då är det konst åtminstone för dessa två. Om det sen är bra eller dålig konst, är en helt annan fråga.
Det räcker alltså inte att en anser att det är konst?
Nej, jag tycker det är ointressant med ett konstbegrepp som inte förutsätter en betraktare. Det kan eventuellt ändå vara en intressant aktivitet, men det är någonting annat. Problemet med min definition - som jag inte har hittat på själv utan som, om jag inte tar helt fel, kommer från Pierre Bourdieu - är att vi alla tenderar att tillåta tiden att göra saker till konst, saker som är framställda i helt andra syften. Jag vet inte riktigt hur man ska hantera denna problematik, men jag har inte heller tagit på mig uppgiften att lösa knuten - jag nöjer mig med att den första delen fungerar utmärkt för det behov vi har av att säga det i dag.
Om man då talar om god konst. Eller konst som betyder något för dig. Finns det någonting gemensamt för en sådan konst?
Konst som fångar mitt frivilliga öga är antagligen alltid någon form av verksamhet som ställer frågor, som ifrågasätter mig, och som fungerar som osäkerhetsmoment. En konst som samtidigt som den ställer mig eller mitt tänkande eller min verksamhet i ett ifrågasättande eller obehagligt ljus, också attraherar mig med någon form av: Jag vill ha! Jag vill dit! Jag vill dela! En lust, ett begär, en vilja att dra till sig, och rikta en fråga till mig som betraktare.
Privat och allmängiltigt
Det handlar antagligen om kvaliteten och effektiviteten i det konstnärliga uttrycket. Det mest privata kan med en effektiv konstnärlig metod bli någonting som man delar så att en annan person känner engagemang för att detta är detsamma som hans eller hennes privata. Och det är den konstnärliga metoden som kan skapa detta. Man kan inte säga hur metoden ska fungera frigjord från den teknik som är använd. Men den måste fungera. Där ligger hela den mystiska hemligheten med varför en del lyckas och andra inte.
Inspirationskällor
Jag är hela tiden på jakt efter att det ska hända någonting spännande. Om en stund, i morgon. Att någon ska höra av sig, komma med ett problem, en uppgift, en utställning, någonting. Och förhoppningen om att detta är på väg att hända är en inspirationskälla vilket i det här fallet kanske är samma sak som drivkraft. När den här situationen sedan har inträffat, så kan den genom sin överraskande oförberedda karaktär aktivera helt oväntade inspirationskällor. Det är ett slags fysisk, kemisk reaktion som inträffar när man ställs inför ett helt oplanerat problem.
Ofta går det snabbt att skapa ett nät av inspirationskällor som gör att jag väldigt snabbt vet på vilket område jag vill söka svaret på det problem som har uppstått. Det är olika varje gång.
Det kan också vara andra konstnärer eller böcker eller någonting jag sett som tjänar som inspirationskällor. Jag har blivit inspirerad av saker jag sett på Fotohögskolan i Göteborg, elever som har gjort arbeten som har påverkat mig och långt senare fortsatt att intressera mig. I början av min återkommande besöksverksamhet på skolan mötte jag några elever som sysslade med storformatsfotografering av bostadsområden och hus och liknande saker. Jag började då förlora tron på att det mest intressanta fotografiet alltid måste ha ett slags teknisk skada som ifrågasätter det. Kanske skulle det vara intressant också för mig att söka efter en teknisk perfektion i mitt fotograferande. Det var dessa elever som bidrog till att jag köpte en storformatskamera och faktiskt själv började fotografera hus och sådana saker. Och det är jag tacksam för. Det hör till utvecklingen. Man tar och ger.
Finns det några konstnärskap som har betytt något särskilt för dig?
Hela mitt intresse för att vara konstnär tar sin utgångspunkt i att jag, när jag var femton år, blev besatt av Man Ray via hans självbiografi. Han framställer sig själv i en så oerhört kreativ dager att jag tänkte att det här är verkligen det sätt jag också skulle vilja leva mitt liv på. Kreativt och oberäkneligt, och att hela tiden komma ner på fötterna. Senare har jag lärt känna hans historia i detalj och kommit fram till att den här självbiografin var ett av hans mest lyckade konstverk.
Andra konstnärskap som jag tycker mycket om är Vermeer van Delfts; han har alltid varit med, han är en så bra fotograf. Ola Billgren har varit mycket betydelsefull för mig, både genom sina bilder och senare även genom att jag har personlig kontakt med honom. Cecilia Edefalk som jag har mycket kontakt med. Cindy Sherman har varit väldigt betydelsefull, kanske mer tidigare än nu. Och Gerhard Richter tycker jag mycket om.
Konstverken
Det handlar om ett ständigt personligt balanserande, mellan viljan att ta kontroll över saker och lusten att låta saker upplösas i kaos - eller lusten att överraskas av kaos och sakernas oförutsedda kombinationer. Dess oförutsedda innehåll. Det är en grund för mina verk som jag tror att jag skulle kunna peka på om jag verkligen var tvungen; lite svårt med en del, som skorstensbyggena, mycket lätt med andra.
Jag har tagit ett fotografi på den sista skorstenen jag byggt, den i Kotka i Finland. Fotografiet ser precis ut som jag tänkte mig det när jag fick den första iden om att bygga en skorsten på just den platsen. Jag hade sett framför mig en fantastisk bild jag skulle kunna ta om jag skulle bygga en skorsten där. När jag senare byggde den, tog jag till min förtjusning precis den bild som jag hade tänkt mig. Sedan ställde jag ut bilden på en utställning i Stockholm och flera fotografer kom fram och tittade noggrant på bilden. De sa att den var fin, men de påstod sig kunna bevisa att det var ett Photoshop-jobb eftersom vissa detaljer som alla tror att man får när man arbetar med Photoshop fanns med. Och då kunde jag med stor förtjusning påpeka att, javisst, det är en manipulerad bild, men manipulationen är mycket större än så. Och på något sätt handlar det om en bildens makt över verkligheten. Allting börjar med en bild och slutar med en bild.
Liv och verk
Jag brukar ofta lansera iden om att min verksamhet är en större grupps. Uppgifterna är utlagda på olika specialister. Någon som är bra på att bygga skorstenar. En annan som fotograferar med bravur. En tredje som målar. En samordnare. Någon som kommer med ideer. Någon som försöker formulera sig i text. En PR-man. En pedagog. En som försöker tjäna lite pengar åt hela kollektivet. Och i och med att jag har lagt ut uppgifterna på hela det här stora sällskapet, så kan jag stundtals hålla mig undan och betrakta gänget när de arbetar med liv och lust. Jag kan hålla mig lite grand på avstånd och samtidigt känna mig väldigt nöid med att alla jobbar så hårt med att genomföra något som är mitt. Jag kan alltså stå lite vid sidan om. Och det tror jag är nödvändigt för att det verkligen ska kunna handla om mig, så att experterna kan titta på mig också. Eftersom jag har isolerat mig och ställt mig lite vid sidan om så får de ett visst perspektiv på mig och kan bli väldigt tydliga. Om jag hela tiden hänger över axeln på dem är det lite svårt att få en helhetsblick på mig.
Konstscenen/Trender
Jag försöker hänga med och vara aktuell, men det vore trevligt om dagens konstscen anpassade sig till mig istället för att jag skulle behöva anpassa mig till den. Det har väl någon gång inträffat en liten förskjutning åt det hållet. Det har väl också någon gång hänt att jag försökt anpassa mig till vad som är gångbart. Men i stort sett så känns det som att vi håller på med vårt och konstscenen håller på med sitt. Och stundtals hittar vi, jag och min grupp, en bra plats på konstscenen för vårt gemensamma arbete och då blir vi glada. Stundtals känner vi oss lite utanför och då kanske vi är mindre glada, men vanligtvis finns det tillräckligt många möjligheter och beröringspunkter för att vi ska vara fullt sysselsatta. Men vi vill ständigt ha mer. Vi är fullt sysselsatta och drömmer om att bli ännu mer sysselsatta och att konstscenen småningom ska anpassa sig helt till oss, vilket skulle vara livsfarligt.
Vi är inte helt kapabla att hantera den typen av medvetet slappa attityder som en del av konstscenen ägnar sig åt för närvarande. Eftersom vi sysslar med konflikten mellan kontroll och kaos så skulle det göra oss väldigt otydliga och usla i vårt uttryck om vi använde oss av slapp kontroll applicerad på kaos. Själva värdet i vår verksamhet kommer av en ganska aggressiv opposition mellan en mycket sträng kontrollfunktion och det här kaotiska underflödet. Därför tycker jag till exempel att en fotograf som Wolfgang Tillmans är problematisk. Han tycks kunna släppa ut nästan vad som helst när som helst och det ter sig inte särskilt spännande för mig.
Vad tycker du händer idag på konstscenen?
Jag hade haft lättare för att svara någonting ganska plakatmässigt för tre, fyra år sedan för då var jag mer osäker på min egen identitet. Mer mån om min tillhörighet och därmed med örat till marken. För mig var det en självklarhet att läsa varje nummer av ett antal konsttidskrifter. Det behovet har minskat. Inte därför att jag har blivit mindre intresserad, utan därför att jag har blivit så uppslukad av att försöka hinna med alla mina grejer och tiden bara rinner iväg. Jag har inte riktigt grepp om vilken situation jag befinner mig i. Och detta är någonting som jag sett hos ganska många konstnärer. Under ett antal år i början så ligger man med örat stenhårt till marken och vill ha all information, sedan släpper det lite. Det är inte för att man blir mindre nyfiken, utan för att nyfikenheten förflyttas till ens eget närområde.
När jag såg den stora fotoutställningen i Frankfurt för ett tag sedan tyckte jag det var rätt beklämmande. Kuratorn, som avsåg att på ett encyklopediskt sätt spegla situationen inom fotokonsten, ansåg att han behövde använda nästan hälften av utställningen till någon form av sexrelaterad provokationsfotografi. Det känns inte så spännande när provokationen görs till regel. Då är det uppenbarligen någonting annat som är på väg att bli provokativt. För mig känns det som en intressant utveckling, för jag tror aldrig att jag skulle kunna lyckas vara speciellt provokativ med ett sexutspel. Däremot kanske jag kan provocera på något annat sätt.
Konstscenen består av en mycket begränsad grupp människor i vilken man hela tiden spelar en form av dubbelspel. Å ena sidan har man ett samförstånd - alla tycker ungefär lika, ingen blir egentligen provocerad av att se ytterligare en kuk gå i vädret på en bild - men man föreställer sig hela tiden en publik som förväntas bli provocerad av detta. Det är därför det fortfarande betraktas som provokativt. Medan den här publiken, den andre, antingen överhuvudtaget aldrig kommer i kontakt med bilden i fråga, eller skulle bli lika provocerad av vad som helst som inte föreställer deras egen sommarstuga eller något i den stilen. Och därför blir det en ganska meningslös rundgång.
Konstnärens uppgift
Jag tror att trots konstnärernas isolering - att de endast umgås med varandra, det kväljande samförståndet, och så vidare - utgör vi fortfarande och kommer så att göra, en del av kulturen där utveckling föds. Inte nödvändigtvis det som i ögonblicket ter sig som utveckling, men någonting föds hela tiden här som går in i kulturen och påverkar och förändrar. Människan skiljer sig från djuren genom att hon dels har religiösa föreställningar och dels ägnar sig åt konstnärliga uttryck. Båda är för överlevnaden fullständigt meningslösa aktiviteter. Så har vi skilt oss åt sedan åtminstone femtio tusen år tillbaka och så kommer det att fortsätta. Den konstnärliga aktiviteten kan ta alla tänkbara former, men den kommer att fortsätta manifesteras. Konstnärerna arbetar med privata projekt. Med privata motiv. De vill bli berömda, eller uppmärksammade, eller undersöka hur långt man kan gå i att måla målningar med en enda färg, eller någonting annat. Men en del av de här privat definierade projekten får en betydelse som blir del av det stora spelet som är den allmänna kulturutvecklingen. Och det fortsätter ungefär som förut. Det fortsätter i nya former. Eller inte alls. För mig är det väl ett slags tankeutveckling: vi kan tänka annorlunda nu tack vare insatser som olika individer har gjort. Som Marcel Duchamps ide om att när man byter namn på ett ting så får det en helt annan betydelse.
(Göteborg oktober 95)
Lo Caidahl