Jan Svenungsson

Karlstam, Cristina. ”Öppet samtal i konstens rum”,

in: Uppsala Nya Tidning, 21.2.2003


Tanken på konsten som en frizon där begränsningar och inskränkningar kan och får negligeras dyker upp då och då. En önskedröm, en utopi, ofta formulerad av företrädare för andra professioner, där synliga och osynliga lagar gäller.

Under senare år har det ofta handlat om konstens relationer till vetenskapen, där konstens påstådda frihet kontrasterats mot vetenskapens lagbundenhet. Vid ett öppet samtal på Moderna museet i samband med Eva Löfdahls Udda veckor-utställning i höstas uttryckte idéhistorikern Sverker Sörlin sådana tankar.

I onsdags kväll var det återigen dags, den här gången med den politiska journalistiken som konstens motpol. När Niklas Ekdahl häromdagen nämnde Jan Svenungssons utställning på Moderna museet i sin krönika på DN:s ledarsida väckte det genast uppmärksamhet. Vanligtvis råder vattentäta skott mellan de båda världarna, politikens och konstens. Att en tongivande politisk kommentator i Sveriges ledande dagstidning med några positiva rader börjar bygga en bro över det konstlade svalget är därför faktiskt anmärkningsvärt.

På onsdagskvällen möttes de båda världarna i ett samtal om kartan och verkligheten och inte minst om konstens speciella förutsättningar att berika vår världsbild och erbjuda verktyg för en mer komplex och nyanserad analys av samtiden.

Så ville i varje fall Niklas Ekdahl se saken, och han blev knappast motsagd av konstnären Jan Svenungsson, vars utställning Psychomapping the Current Crisis är själva utgångspunkten för ämnets aktualitet just nu. Tvärtom menade sig Svenungsson ha just sådana ambitioner med sin mångsidiga installation i Moderna museets vita kub med 11 septemberterrorn i bakgrunden och krigshotet mot Irak i fokus.

Och arkitekten Catharina Gabrielsson gick ännu längre när hon hävdade att det är konsten som kan erbjuda det “tomma rum”, den frizon, som är själv grunden för det vi kallar demokrati. I det rummet kan det vettiga samtal få möjlighet att utvecklas som i andra sammanhang i vårt moderna mediesamhälle får allt mindre utrymme.

För mig var det ren terapi att få sjunka in i Svenungssons utställning, bekände Niklas Ekdahl. I konstens rum är mångtydighet tillåten, där finns de “nödutgångar” som saknas i dagens medieklimat där kraven på snabbhet, entydighet och klara ståndpunkter alltmer försvårar en djupare analys, menade Ekdahi.

När det gäller en så komplex fråga som den dagsaktuella med fokus på Irak borde givetvis ett nyanserat och mångtydigt samtal få vara en självklarhet även på tidningarnas ledarsidor, kunde man tillägga. Idag förs det samtalet snarare i kulturens värld, vare sig det handlar om konkreta installationer på konstmuseer, teateruppsättningar, skönlitteratur eller dessa aktiviteters avspeglingar på tidningarnas kultursidor.

Med några utflykter till den politiska sakfrågan om möjligheterna/riskerna för ett krig höll sig samtalet huvudsakligen till ämnet, nämligen just konstens speciella förutsättningar att erbjuda tid och rum åt alla åsikter. Att dagens politiska konst därvid skiljer sig föredömligt från 70-talets propagandistiska enögdhet är viktigt att komma ihåg. Konsten idag ger ofta nyanserade och överraskande infallsvinklar på dagens samhälle. Om den här kvällens sakliga debatt, mjukt men bestämt ledd av Moderna museets Ann-Sofi Noring, kan bli en början till en fördjupad interaktion mellan företrädare för olika delar av samhället vore det tveklöst en välkommen förändring av samhällsklimatet.

Cristina Karlstam