Jan Svenungsson

Arndtzén, Mårten. "Underbart långt bort"

in: Expressen, 3.10.2001


I morgon kommer något underbart att hända!

Står det med svarta bokstäver på en grå liten skrift som Statens konstråd ger ut. Det är också titeln på det boken behandlar: Jan Svenungssons offentliga utsmyckning för Linköpings universitet, uppförd i fjol. Och konstverket består också av detta, just dessa ord utförda i olika tekniker och utplacerade på olika platser på universitetet, "något" på ett brunnslock, "hända" i neon på sporthallens gavel.

I den vackert illustrerade boken belyser Svenungsson sitt verk från olika håll, går tillbaka till Bretons andra surrealistmanifest från 1929 för att söka svar på den fråga många ställer sig inför konst på offentlig plats: vad är meningen? Svaret finns på sätt och vis i bristen på svar, på dragna gränser och färdiga bestämningar. I det öppna, där något underbart alltid kommer att hända. Om det handlar, förstås, även själva konstverket. Ett vackert monument över konsten som sådan, alltså. Men Svenungsson tycks i sin optimism helt ha glömt Godot.

Campuslivet är långt, och att möta detta löfte dag efter dag kan nog vara tröttande. Kanske till och med provocerande, vilket i så fall inte vore något nytt.

En starkt komprimerad version av verket finns nu att se på Statens Konstråds galleri i Stockholm, till 2 november. I morgon klockan 18 kan man där höra Jan Svenungsson, kritikern John Peter Nilsson och projektledaren Martin Wickström samtala om det underbara.

Mårten Arndtzén

Grahn-Hinnfors, Gunilla. ”Ett ganska roligt otäckt problem.”

in: Göteborgs-Posten, 11/10 2001


En liten och tunn bok med grå pärmar förgyllde min spårvagnsresa häromdagen. Bara titeln är uppiggande: I morgon kommer något underbart att hända! Detta påstående är också titeln på en skulpturinstallation av Jan Svenungsson. Verket består av just dessa ord i olika material. De är placerade längs en gång- och cykelväg genom Linköpings universitets område. Utspridda på och kring byggnaderna får orden egna liv. Den som möter ett brunnslock med texten "något" omgivet av solstrålelika ekrar, får just något att fundera över.

I boken, som är utgiven av Statens konstråd, beskriver han sitt arbete med verket. På saklig prosa kompletterad med svartvita teckningar redogör han för sina tankar kring konst, språk och mottagandet av meddelanden från en konstnär.

Ett underbart avsnitt kallas "Problem". Där berättar Jan Svenungsson om en text av MV Howard som han fick från institutionen för datavetenskap. Howard diskuterar olika former av problem, han delar upp dem i väl definierade problem, dåligt definierade problem och otäcka problem. De otäcka problemen kan inte få en klar definition, nya frågor tillkommer hela tiden. Det går inte heller att avgöra när problemet är löst eller om det är slutgiltigt löst. En lösning kan dessutom leda till att problemet omformuleras. En hopplös situation för matematikern. Piece of cake för en konstnär. "Detta är ju min vardag", skriver Jan Svenungsson, "Konstnärens problem är utan undantag otäcka ... är det detta som ger dem en sådan dragningskraft?"

På få rader lyckas Jan Svenungsson på ett ovanligt pedagogiskt sätt förklara något om konst. Varför den finns, hur den kan fungera och när den är onödig. Och han gör det på ett "otäckt" sätt: texten leder vidare och får läsaren att ställa nya frågor och komma med andra svar. Mycket nöjsamt. Undrar just vad som ska hända i morgon.

Gunilla Grahn-Hinnfors

Berlin, Ulf. "Tusen tecken." in: Dagens Media, 23/10 2001


I morgon kommer något underbart att hända. Det är många som ägnar större delen av sin vakna tid att fundera på vad som behövs för att tränga igenom mediebruset: journalister, redigerare, reklamare, tv-redaktioner, designers ... För min del blev det sju ord på ett omslag till en liten skrift som nådde fram. Den fanns där en morgon och trängde sig förbi morgontidningen i tävlan om min uppmärksamhet

Skriften handlar om en massa saker, men dem struntar jag i. Jag tar orden i titeln och skriver min egen bok istället. Det slår mig att mina starkaste medieupplevelser är de jag skapat själv när jag totalt missförstått en rubrik eller en bild.

För texten handlade inte alls om det jag tänkt mig. Den handlade om en skulpturinstallation på Linköpings universitet och är skriven av konstnären Jan Svenungsson. För mig handlade den om livet. Att sju ord ibland säger mer än tusen bilder. Nu vet jag det jag förut bara anat: i morgon kommer något underbart att hända. Och inte på tv.

Ulf Berlin, projektledare, Designkontoret Silver

Borg, Bo. "En bok som gör livet rikare och roligare"

in: Norrköpings Tidningar, 15/11 2001


Konsten är alltid full av historier, både gamla men helst mest nya. Jan Svenungsson är mannen bakom den skorsten som sticker upp ur Strömmen, som ett memento om att all konst värd namnet utmanar ihjäl slentrianen och förvrider slappsynen.

En del riktigt viktiga konstverk markerar med sitt blotta vara sitt avstånd till och sin väsensskillnad från språket. Ett djärvt grepp är då förstås att ta just språket självt som språngbräda, som både medel och mål.

Andra vill inte se ut som konstverk, men måste uppfattas som sådana för att överhuvudtaget bli meningsfulla att diskutera. Andra åter ser sin mening som konst i att inte kunna diskuteras som vare sig konst eller meningsfulla.

Jan Svenungsson gör ofta verk som får logikens och lingvistikens strängar att brista. Man talar så ofta om titelns betydelse för tillägnelsen och tolkningen av konstverket. Från den synpunkten vore kanske att konstverket och titeln optimalt sett vara ett och detsamma. Ett sådant konstverk, både bildligt och bokstavligt, har Jan Svenungsson gjort på Linköpings universitetsområde. Verket invigdes officiellt på tisdagen och består av sex delar, läs och begrunda:

1. En stenkub med ordet KOMMER infräst fördelat på dess fyra sidor. Den står utanför Ahuset.

2. På den nya sporthallens norra kortvägg står det hända! i neon i den grå fasaden.

3. Mellan husen Origo och Key ligger tre stenbänkar som formar ordet ATT, åtminstone om man ser dem ur Guds perspektiv.

4. Ett gjutjärnsbrunnslock har fått texten något.

5. På kylcentralens överbyggnad står det I MORGON i blänkande stål som ständigt uppmärksamt speglar in omgivningens färger och rörelser.

6. Sedan finns det en totempåle av bokstäver i brons som om den läses uppifrån bildar ordet UNDERBART.

Tar man en promenad från norr till söder kan man läsa den suveränt coachande utsagan I MORGON KOMMER något UNDERBART ATT hända!

"... när allt det som finns i en bild på ett tillfredställande sätt kan förklaras i en text - då finns inget berättigande för bilden som självständigt verk.", skriver Svenungsson i sin bok om verket. Och som så ofta med hans verk är det huvudet på spiken. Och ändå ställer det begreppen både på prov och på huvudet. STATENS KONSTRÅD har gett ut den suveräna lilla bok där Jan Svenungsson i text och bild berättar om sitt verk och sina tankar om det. Det är mycket länge sedan jag läste en text som så enkelt och fullkomligt briljant sätter en in i många av samtidskonstens snåriga frågor. Mystifikationens dimmor försvinner som teoriernas dammlager för en nysning.

Svenungsson vet bara allt för väl att han lika litet som någon annan, kan regissera upplevelserna av och reaktionerna på sitt verk. Många kommer kanske inte ens att se hela. Eller om de gör det så kanske de inte ens bryr sig.

Hans instruktionsbok gör samtidskonsten fullkomligt självklar. Och den visar på ett avväpnande kristallklart sätt att hans verk är skarpladdat av betydelser. Boken är lika klok som den är anspråkslös. Den är lika avväpnande rolig som den är dräpande skarp. Svenungsson har ett mycket fredligt sätt att lösa upp allehanda gordiska knutar. Det är så tillsynes enkelt att man häpnar. Det gör han säkert själv också.

Den här boken borde vara obligatorisk. Den gör livet både rikare och roligare. Och man förstår hur lätt det svåra är om man bara förstår. Och det är ju just det man gör i Svenungssons sällskap.

Bo Borg