Söderholm, Carolina. “Envist gåtfull skorsten”,
in: Kristianstadsbladet, 1.7.2008
Jan Svenungssons bok "Bygga skorsten" kommer precis ett år efter att hans skulptur "Den åttonde skorstenen" invigdes i Wanås slottspark. Själv hade jag varit på plats några veckor tidigare, innan den sjutton meter höga skorstenen ännu nått sin fulla höjd, och med visst avmätt intresse studerat hans långvariga skorstensprojekt.
När jag efter några timmars intensiv läsning slår igen boken är det bara för att konstatera att skorstenen, både som sådan - i bemärkelsen arkitektoniskt och fysiskt objekt - och mer specifikt såsom den framträder i Svenungssons konstnärliga praktik, nu framstår i ett avsevärt mer fascinerande ljus. Det räcker i och för sig med att skymta "Den åttonde skorstenen" där den oförmodat reser sig bland bokskogens stammar för att få en vink om projektets komplexa karaktär.
För vad gör egentligen denna tegelskorsten mitt ute i den skånska lövskogen? En nostalgisk anspelning på industrialismens historia, inte utan kritisk spets med tanke på dess smutsiga konsekvenser i form av exploatering och förorenad natur? Eller genom sin omsorgsfullt murade konstruktion en hyllning till en svunnen epoks stolta arbetarklass och gedigna hantverkskunnande (historiskt sett den självklara grunden också för konstnärens arbete, numera ersatt av idéns och konceptets betydelse)? Att konstnären själv deltar som hantlangare i murarteamet är nog så betydelsefullt.
I sin essä i boken diskuterar den tyske konstskribenten Jörg Heiser hur skorstenen under senare år blivit något av en symbol för den internationella konstscenens expansion. Kanske, antyder han, var det ingen slump att Svenungsson byggde sin första skorsten utanför Moderna museet i Stockholm 1992 (visserligen, i projektets anda, placerad på en både undanskymd och ologisk plats, alldeles för nära fasaden för att få stå orörd vid museets senare utbyggnad). Under senare år har det snarast blivit något av en praxis att där industrier flyttar ut från fabriker, kraftverk och magasin, där drar konsten in med sina museer, gallerier och biennaler.
Om den första skorstenens placering var ologisk, utgör just det irrationella både ett återkommande inslag och en stark kvalitet i Svenungssons med åren allt mer omfattande projekt.
Genom att låta skorstenen torna upp sig, för var gång en meter högre, på allt från avsides tyska åkrar till mitt i Motala Ström (för att inte tala om den centrala men ändå egendomligt obemärkta placeringen på världsutställningen i Sydkorea 1993) så förändrar han på ett avgörande sätt både dess uttryck, kontext och symbolik. Visserligen knyter han genom denna upprepning av en på förhand given form an till en rad riktningar inom den moderna konsten - från Marcel Duchamps klassiska ready made 1917 i form av en inhandlad pissoar till minimalismens seriella bruk av anonyma, industriella former och material. Men Svenungssons skorstenar vägrar att låta sig inordnas i någon uttalad tradition.
Lägg därtill hans drömskt surrealistiska teckningar, experimentella träsnitt och fotografier, alla med samma motiv. Till slut ifrågasätts även de till synes mest självklara förhållanden och ting. Som om man ens kalla dem för skorstenar då de redan från början saknar varje antydan till reell funktion?
Inte ens Jan Svenungsson förefaller säker på hur man bäst benämner dessa envist gåtfulla och - paradoxalt nog - samtidigt helt triviala skulpturer. Den mest stimulerande läsningen i boken står han också själv för, i form av den dagbok som han förde under förra årets skorstensbyggande, i vilken han opretentiöst skildrar arbetets utveckling samt bidrar med en hel del andra intressanta kommentarer kring konst och skrivande (dagboken publicerades Kristianstadsbladet under maj och juni 2007). Tillsammans med Heisers och arkitekturteoretikern Catharina Gabrielssons essäer gör den boken till en personlig och tankeväckande ingång till Svenungssons konsekventa konstnärskap.
Carolina Söderholm