Jan Svenungsson

Birnbaum, Daniel. "Jan Svenungsson - Galleri Engström",

in: Material, # 2, 1991


"Stadens namn räcker för att min mytologiska inbillning ska ta fart", skriver Walter Benjamin i en kommentar till sina "Städtebilder" - de förtätade små prosastycken i vilka han sökte fånga sina utvalda orters själ och mytologiska liv. Själva namnet på staden Moskva, Marseille, Weimar, Berlin förvandlas för Benjamin till ett magiskt objekt, en hieroglyf som genom varsam behandling kan avlockas sina hemligheter. Genom att förfina sin arkeologiska och "kabbalistiska" sensibilitet kan den urbane mytologen få hieroglyfen att öppna sig.

Hur långt sträcker sig en sådan ordmagi? Kan man få hieroglyfen att öppna sig även om man aldrig varit i staden ifråga? Jag ställer mig frågan inför en av Jan Svenungssons på en gång avvisande och sällsamt lockande kopparplattor på utställningen "Tio bilder". På var och en av de tio plattorna har ett stadsnamn präntats in: nio europeiska storstäder, och deras transatlantiska satellit, New York.

Denna utställning måste betraktas som extrem, om också inte som en provokation. Jag uppfattar den inte som en konceptuell, ironisk utsaga, utan som en djupt allvarlig undersökning av namnets, platsens och den unika referensens problematik. Finns det något så på en gång allmängiltigt och djupt personligt som namnet på en stad? Inför Svenungssons anonyma metallplattor slungas betraktaren fram och tillbaka mellan personliga minnen och associationer, och inskriptionens torra utsaga, som blir alltmer omöjlig att hålla kvar på sin allmängiltiga nivå.

Svenungsson har renodlat den paradox som ligger i det skrivna tecknets på en gång unika och generella karaktär. Det personliga uttrycket/intrycket har inskränkts till en svag erodering på plattans metalliska yta ändå förmedlar dessa bilder en förnimmelse av djup subjektivitet, bortom mekanik och reproduktion.

Kan man kalla det "aura"? Benjamin definierar auran som en känsla av avstånd som aldrig kan omvandlas till närhet, hur tätt intill vi än går objektet. Svenungssons tio bilder befinner sig vid aurans yttersta gräns: de är på en gång absolut här och absolut där. Det finns i strikt mening ingenting att säga om dessa "bilder", men man kan erinra sig Cezannes ord, som förvisso kommer från ett närmast oändligt avlägset (men kanske därför absolut näraliggande) sammanhang: man målar inte för att tala utan för att tiga.

Daniel Birnbaum