Alton, Peder. "Offentlig konst när den är som bäst",
in:Dagens Nyheter, 20.9.1999
Jag har ännu i starkt minne de tidiga utställningarna av Jan Svenungsson under 1980- och tidigt 1990-tal. Då byggde han in grafiskt svarta fotografier i mörka ramar i kontrast till den tidens dokumentära fotografiska estetik. Liknande byggen visades av fotografen Dawid som ville markera en ny frihet för fotografin och konsten i stort.
Med åren blev manifestationer av den här typen lite patetiska. Vem brydde sig om vad en konstnär utvann ur en fotografisk bild - som om skillnaden mellan foto och konst blivit konstens främsta motiv.
I den delvis retrospektiva utställning som Svenungsson nu visar på Norrköpings Konstmuseum återkommer de svarta ramarna och hans falliskt lutande tegelstensskorstenar i svart och vitt.
Ännu en gång dras jag in i en egenartad värld med långa skorstenar som ömsom lutar betänkligt ut ur rummet, ömsom sträcker sig upp i en suddig rymd. De gånger jag försökt tyda hans skorstensserier har det oftast slutat med "en skorsten är en skorsten". Alla tolkningar har smulats sönder av bildernas faktiska och materiella fixering. Nu framträder något annat i utställningen på Norrköpings Konstmuseum. Motiven är inte längre så viktiga, tekniken och en nästan petig upprepning av en subtil översättningsprocess har tagit över: vad händer när skorstenarna gjuts i brons, när de tecknas i tusch, när de trycks som grafik, upprepas i fotografier?
Det är också huvudinnehållet i en essä som Svenungsson skrivit för Ord&Bild nr 3, där han beskriver sina besvär med att översätta en tunn roman, "Hebdomeros", av den italienske surrealisten och målaren Giorgio de Chirico. I essän ställer Svenungsson krav på "maximal tydlighet" och att kunna tala om "precis vad som helst".
Mot den bakgrunden blir hans skorstenar framför allt ett slags språkliga förevändningar som blandar fiktion och verklighet på samma envetet nyfikna sätt som Cezanne i sina tunna akvareller från slutet av l800-talet. Cezanne talade om att gå till sitt "motiv", sitt älskade berg St Victoire, där han spred otaliga skisser på marken omkring sig och där inga översättningar egentligen dög. Det skulle vara så "likt" som möjligt. Men hur gjorde man? Hur såg metoden ut? Svenungsson skriver: "Kopian måste alltid överträffa förlagan, på något sätt. Annars blir aktiviteten meningslös som konstnärlig handling", och ger därmed en nyckel till sin konst. En "överträffad förlaga"? Det är just vad som utmärker den skorsten han byggt efter en offentlig tävling mitt i Norrköpings historiska centrum, bland övergivna industribyggnader och över en mörk vattenyta.
Kongenialt, borde jag skriva. Vad är riktigare än att resa en skorsten i tegel mitt i ett av Sveriges gamla fabrikscentrum, ett minnesmärke över landets ärorika forflutna?
Men det är knappast ett minnesmärke Svenungsson eftersträvat. Den som ser efter noga kommer att upptäcka något helt annat: ett minutiöst uppbyggt surrealistiskt landskap med Giorgio de Chiricos måleri som förebild. Det är bara den italienske målarens flickor med tunnband och skuggor av antika skulpturer som fattas. Annars är allt på plats: knivskarpa ljusa väggar, overkligt sluttande stadsgator, rader av tomma fönsteröppningar, mörka cypressliknande träd.
Har Svenungsson skrivit in ett sjunket landskap mitt i Norrköping, en subtil tolkning av den nya kunskapsstaden, ett skifte mellan tung manufakturindustri och ny datorverksamhet? Naturligtvis allt på en gång.
För ett ögonblick liknar tilltaget ett practical joke. Norrköpings stad bestämde sig för ett passande monument i tegel med den gamla stadsarkitekturen som utgångspunkt, exakt formulerat och byggt av skickliga murare.
De fick en surrealistisk skenbild med rötter i europeisk metafysik och tidig modernism, ett historiskt lackmuspapper som vida överskrider en enskild skorstens betydelse.
Så fungerar den offentliga konsten när den är som bäst. Svenungssons "Virtuell skorsten i verkligheten" (sic!) invigs den 25 september.
Peder Alton