"Historien om ett konstverk: KOD 352"
first part of text, with clickable illustrations placed according to original layout
inledning
På gräsmattan vid byggnad 401, Astras gamla huvudkontor, har jag under 2003 installerat en skulptur som fått namnet »Kod 352«.
En kort och osentimental beskrivning av detta konstverk är att det består av fem i ring utplacerade staplar med tredimensionella bokstäver av rostfritt stål och granit. I mitten av varje stapel löper en kraftig stång. Varje stapels bokstäver bildar ett ord: vilja, lust, system, tur, inspiration.
I den här skriften skall jag presentera min skulptur på ett mer utförligt sätt och berätta hur den hänger ihop med annat jag gjort och tänkt. Presentationen är utspridd över flera korta kapitel.
Under arbetet med projektet har jag funderat på några olika frågeställningar som har med mitt arbetes innehåll och dess anknytning till AstraZeneca att göra. Detta gav mig idén att med anledning av skulpturen intervjua tre personer med olika inriktning: en forskare, en konstnär, en filosof. De tre samtalen har jag smält samman till ett, som är placerat sist i boken.
I det första kapitlet beskriver jag några av mina övriga konstprojekt, som bildar bakgrunden till »Kod 352«.
min konst
Jag kan inte beskriva min konst genom att ange dess »stil«. Mina konstverk liknar inte alltid varandra till det yttre. Men det finns några intressen och frågeställningar som jag ständigt återkommer till. Jag är fascinerad av språk, till exempel. Det kan gälla stora, spekulativa frågor som rör språkets roll i kulturen och för vår självuppfattning, men också mer specifika problem som handlar om vad som händer när man översätter från ett språk till ett annat. Jag funderar också på hur innehåll kan förmedlas eller döljas med hjälp av ord – och koder. I »Kod 352« prövar jag hur långt det är möjligt att reducera en språklig utsaga och ändå få någonting sagt.
Förr eller senare kommer man alltid till frågan vad som är språk och vad som inte är det. I min skulptur ingår svenska ord och dessa är givetvis språkliga. Men hur är det med de tredimensionella bokstävernas utseende? Kan man »tolka« det? Och det sätt på vilket skulpturens delar är placerade i förhållande till varandra? Detta är konstnärliga avgöranden, men är de också språkliga? 
Ett annat av mina intressen är att se vad som händer när man upprepar och kopierar. För en människa ensam är det omöjligt att göra en exakt kopia av något (en bild, en form, en språklig utsaga). Om man avstår från maskinell hjälp så kommer det alltid att smyga sig in avvikelser som skiljer kopian från originalet. Dessa kan vara mer eller mindre stora, beroende på vilken grad av möda och tålamod som lagts ner på kopieringsprocessen – men de finns alltid där. Tar man sedan sin kopia och gör en kopia av den i sin tur... – så har man inlett en process som på ett fascinerande sätt leder ut i det okända, i direkt konflikt med den arbetsuppgift som definierats. Jag har kommit att betrakta denna process som ett slags modell för hur kulturell utveckling äger rum. Ny information uppstår när vi avviker – medvetet eller omedvetet – från att upprepa det vi redan känner till.
| 
I »Psycho Mapping Europe« från 1998, en serie om tjugo Iris-tryck, har jag i den första bilden kalkerat en karta över Europa, sedan kopierat denna bild på ett nytt papper, sedan kopierat kopian i sin tur och så vidare. När de tjugo teckningarna var färdiga gav jag alla EU:s (dåvarande) länder en slumpvis utvald färg. Den geo-politiska utveckling som unionen här beskriver överraskar alla, inte minst mig! Vad den betyder förblir öppet för diskussion.
En annan typ av kopieringsarbete ligger till grund för en serie individuella målningar som inleddes 1992. Dessa heter alla »TEST«. Varje sådan målning är en ytterst ambitiös avbildning i oljefärg av en slumpvis tillkommen fläck i röd akvarellfärg. Den första målningen i serien gjorde jag till en läkares matrum. Min idé var att måla en blodfläck. Men jag visste inte hur jag skulle göra och istället för att utgå från en riktig blodfläck eller ett fotografi av en sådan, valde jag att med akvarell stänka mig fram tills jag hade en blodigare ut än en riktig blodfläck – som är tråkigt mörkbrun.
Sedan målade jag av denna fläck med stor omsorg och uppnådde ett slags förtätning som kommer av att det som ser kaotiskt ut i själva verket är resultatet av en omsorgsfull tolknings- och gestaltningsprocess. Kaos har tagit tid. Under åren som följt har jag med ojämna mellanrum gjort många fler »TEST«-målningar, till idag (januari 2004) närmare bestämt 125.
Det finns något märkligt och intressant i att fortsätta ett arbete långt bortom gränsen för när man borde ha gett upp. Så länge man förmår föreställa sig att oanade värden ligger förborgade i den ännu inte målade bilden fortsätter man – tills det en dag inte längre är möjligt att motivera sig.
Ett arbete som kanske skulle kunna fortsätta resten av mitt liv, är mitt byggande av skorstenar. I slutet av åttiotalet gjorde jag ett stort antal fotografier av en tegelskorsten. En dag blev jag inbjuden till att delta i en utställning på Moderna Museet och fick då idén att ställa ut några av mina skorstensfotografier inuti museet – och bygga deras »avbild« i tegel och full skala precis utanför fönstret. På detta vis kom den första skorstenen till 1992 – den var 10 m hög. Många som såg den var övertygade om att museet hade skaffat sig en ny värmeanläggning. De kunde inte tänka sig att detta var en skulptur... då det ju var uppenbart att det var en skorsten! »Men den har ett tak«, sade jag, »dess enda funktion är att vara bild och reflektionsyta för dina egna funderingar«. Sedan dess har jag byggt fem stycken till, i olika länder – varje ny skorsten är en meter högre än sin föregångare. Alla är placerade så att märkliga spel uppstår med omgivningen. Också dessa skulpturer har en inbyggd språklig problematik. Varje gång jag har byggt en skorsten har representanter för allmänheten dykt upp med följande fråga:
– Vad är det här?
– Det är ett konstverk.
– Men det är ju en skorsten!
– Det är en skulptur i form av en skorsten.
– Äh, lägg av, det ser väl jag att det är en skorsten och inget konstverk!
| 
Den närmaste föregångaren till »Kod 352« är en skulpturinstallation som heter »Der Schlüssel zum Code«. År 2000 fick jag uppdraget att göra ett stort konstverk till den tyska motsvarigheten till Läkemedelsverket; »Bundesinstitut für Arzneimittel und Medizinprodukte«; i Bonn. När jag tog närmare reda på hur man arbetar inom denna institution fann jag att istället för att testa läkemedel – så testade de tester. I den nya byggnad som då höll på att uppföras skulle över 300 vetenskapsmän med omfattande labb och djurförsök arbeta för att spåra svagheter i testmetodik och teknik i de av företagen insända testrapporterna. Jag associerade till andra världskrigets Bletchley Park och engelsmännens arbete med att knäcka tyskarnas koder. Det föreföll mig som om dessa vetenskapsmän hade till uppgift att identifiera och dechiffrera dolda budskap. Denna fantasi blev utgångspunkten för mitt konstverk: i institutets höga entréhall reste jag tre 7 m höga stålstänger med staplade tredimensionella bokstäver som vrider sig runt sin egen axel och är lackerade i fyra färger.
| 
I det högsta tornet är 31 bokstäver staplade, tillsammans bildar de i klartext följande sats – husets motto: » Nicht auf halbem Wege stehen bleiben « (Inte stanna på halva vägen). Lika många bokstäver är fördelade på de båda andra stängerna – men här går det inte att läsa dem på något vettigt sätt, för nu är meddelandet i kod. Jag använde en komplicerad kod, men visste samtidigt att det faktum att klartext och kodtext presenterades tillsammans skulle möjliggöra för en hängiven kodknäckare att lösa chiffret och finna kodens nyckel. Denna person skulle sedan kunna »läsa« ytterligare fem skulpturer – fem »Satelliter«, utspridda runt byggnaden, som består av bokstavskonstruktioner i granit eller brons. Samtidigt var skulpturerna visuella gestalter som överhuvudtaget inte behövde »läsas« för att sprida associationer i olika riktningar. Ett konstverk kan aldrig reduceras till endast en betydelse.
platsens historia
Hur man uppfattar ett konstverk påverkas av var det befinner sig. Platsen påverkar också konstnären. Det första jag gör när ett nytt uppdrag blir aktuellt, är att bege mig till platsen för att se vad den kan ha att säga mig och vilka ledtrådar den kan ge till hur jag skall arbeta.
När jag första gången besökte AstraZeneca i Södertälje blev jag visad runt i den omfattande konstsamlingen. Det enskilda konstverk som jag fäste mig särskilt vid var Karl Axel Pehrsons jättemålning i trappan i det gamla huvudkontoret – hus 401 – som lämpligt nog låg alldeles intill den grässlänt som skulle kunna bli platsen för en skulptur av mig. Jag hade redan sett Pehrsons målning avbildad i en bok och jag hade också sett flera mindre arbeten av honom på utställningar, men det var ändå en chock att se »Tempererad stigning« i verkligheten. Vilken målning! 
Dess skruvade rörelse uppåt gav mig inspiration att försöka göra ett nytt verk med spiralformiga staplar av bokstäver, i likhet med dem jag tidigare installerat i Bonn. I det verket fanns det referenser till DNA-spiraler och dekodifieringen av det humana genomet – och nu slog det mig att det kanske fanns en koppling mellan Pehrsons målning och DNA? Francis Crick och James Watson publicerade sin upptäckt våren 1953 och Karl Axel Pehrson målade sin bild 1954. Troligen är sambandet omedvetet. Fast sådana samband skall aldrig underskattas!
fem ord i Södertälje
I mitt projekt i Bonn var bokstäverna i den stora skulpturen utförda i lackerad glasfiber, medan de i de yttre skulpturerna var huggna i fyra sorters granit, eller gjutna i brons med fyra olika sorters patina. Denna gång ville jag blanda materialen, ha både sten och metall i varje stapel. Jag valde tre olika sorters granit samt elpolerat, gjutet rostfritt stål.
Den stora frågan återstod: vad skulle jag »skriva«?
Inget chiffer. Jag ville tala klarspråk. Men om vad? Jo, det fanns ytterligare en tråd från Bonn att följa: de kodade orden som låg utspridda runt huset. Med dessa hade jag gjort ett försök att i ord definiera »spelplanen« för kreativ handling, själva grunden för alla nya läkemedel och uppfinningar. Men jag var inte riktigt nöjd med orden jag valt och dessutom var de ju både chiffrerade och tyska. Så jag gav mig på nytt i kast med denna smått absurda reduktionsprocess. Till slut hade jag fem ord som inte var utbytbara.
Det längsta ordet hade 11 bokstäver, det kortaste bara tre. Jag bestämde mig för att arbeta med bokstäver som skulle vara 60 cm höga och 22 cm tjocka. I och med att de skulle ligga ner skulle detta ge mig en högsta stapel på 242 cm, vilket jag tyckte var en bra höjd: precis så högt kan jag själv sträcka mig.
| 
| 
Jag ville att storleken skulle vara sådan att bokstavstornen upplevdes som hanterbara, samtidigt som det skulle vara uppenbart att de enskilda bokstäverna var stora och tunga. Skulpturen skulle ha karaktären av en stor leksak. I sin fantasi skulle man kunna föreställa sig att någon en gång bildar nya ord genom att flytta om bokstäverna. Lek – själva urtypen för kreativ handling!
en skulptur kommer till
Arbetet på en skulptur som »Kod 352« börjar i en dimension, som koncept och tanke; fortsätter sedan till byggandet av modeller och manipulerande av foton; varefter idén börjar ta en alltmer påtaglig fysisk form när de olika delarna produceras. Många personer och flera företag är inblandade på det här stadiet. Men det är först vid sammansättningen på platsen som själva konstverket kommer till.
Stålbokstäverna är gjutna på Klafreströms Stålgjuteri i Klavreström, vid en vacker sjö i djupaste Småland. Gjutmodellerna gjordes av snickaren Göran Birgersson som har sin verkstad vägg i vägg med gjuteriet. När bokstäverna var gjutna försågs de med ett system av hål och tappar, varefter de kördes upp till Molkom i Värmland för att el-poleras på Sandvik Calamo. Stenbokstäverna gjordes från mina modeller av Zaar Granit/Broby Granit i Sibbhult i norra Skåne. De tre stensorterna Vetekulla, Vånga (rödaktig) och Glimåkra (grönsvart) hämtades från stenbrott i Blekinge och Skåne. Bokstäverna i Vetekulla har en krysshamrad yta, de andra är flammade.
Arbetet lokalt började med att grunden grävdes i början på augusti. Det krävdes ett stort hål för att kunna komma åt att gjuta de fem fundament som ingenjör Manfred Baumann i Berlin hade ritat. Under tiden svetsade JG Rostfria på Lidingö fast rundade hättor på fem mycket kraftiga stålstänger, slipade och borstade. Att sedan sätta dessa nästan hundra kilo tunga stänger på plats i de därför avsedda urtagen i fundamenten, rikta in dem absolut lodrätt i en ställning av Burton-rör och fixera dem med snabbhärdande cement var lite nervöst – för tänk om de skulle fastna snett! Men med förenade ansträngningar från Gunnar och Erik Jansson, Petter Eklund och undertecknad, så gick också detta väl. Den 25:e augusti kom bokstäverna på plats. Med hjälp av den skicklige grävmaskinisten Anders Grundemark kunde stenbokstäver och stålbokstäver lyftas högt upp och försiktigt firas ner på rören och fixeras på rätt plats i förhållande till underliggande bokstav.
Björn Nordenhake från Broby Granit var på plats, hans medarbetare Leif Bengtsson och jag själv. Vi jobbade från sju på morgonen tills det var helt mörkt. Jag glömde alldeles bort att fotografera tills det var för sent. Vid ett tillfälle höll ett granit-S på att glida ur sin rem och förstöra en hel stapel... – men situationen gick att rädda och allt gick väl. Skulpturen var färdig!
ord, upptäckter
Crick och Watson och Rosalind Franklin gjorde en upptäckt, de var de första som såg och förstod något som funnits där hela tiden. Att göra »upptäckter« är också vad en konstnär strävar efter. Hur många gånger har man inte upplevt – när man väl funnit lösningen på ett problem – att det inte kunde ha varit på något annat sätt: att lösningen bara väntade på att bli sedd.
När jag tänkte på vad bokstäverna i min skulptur skulle bilda för ord, så försökte jag föreställa mig fem ord som så precist som möjligt skulle kunna beskriva förutsättningarna för att skapa och göra upptäckter, utifrån min realitet – och utifrån min föreställning om forskarnas realitet på AstraZeneca. VILJA – LUST – SYSTEM – TUR – INSPIRATION – det blev mina ord. Om man studerar vilka bokstäver som förekommer i vilka material så finner man att det av Vetekulla granit även är möjligt att bilda ordet LIST; av Vånga ordet LYSSNA och av Glimåkra ordet VISION. Vad gäller stålbokstäverna förblir resultatet än så länge oklart – flytande, skulle jag gärna säga – där återfinns bokstäverna A E I J M P R R T T T U U.
kreativitet, förbättringar, missförstånd
Jag är trött på ordet »kreativ«. Det används för ofta. Inte sällan i sammanhang som smutsar ned det. Men två personer kommer inte säkert att vara överens om vilka dessa sammanhang är, för »kreativ« har blivit ett ord som alla gör anspråk på. Det är inte så konstigt. Ytterst sett benämner »kreativitet« en särskiljande egenskap hos människan. Som en funktion av att vi, som art, på något vis lyckades uppfinna »språk« blev vi kapabla att utbyta information med varandra och att diskutera hur man skall kunna förbättra saker. Vi fick tid över till lek – och i motsats till hundars lek kan våra lekar utvecklas. Vi blev också kapabla att missförstå information och att avgöra huruvida ett missförstånd trots allt lett till uppkomsten av ny, användbar information.
I mina olika konstprojekt finns en förtjusning över missförstånd, avvikelser, felaktigheter. Men för att dessa deviationer alls skall kunna uppstå krävs det givetvis system och strukturer. Utan kontroll ingen frihet – för frihet kan endast upplevas i förhållande till en situation som innehåller en lägre grad av frihet. Frihet kan också vara att tillåta sig att missförstå saker, för att se vart missförståndet skall leda. I min text här gör jag vissa antaganden om den kreativa processen. Jag drar paralleller mellan den kreativa processen hos en konstnär och den hos en forskare. Men har jag rätt?
konsten att föreställa sig saker
Konstupplevelser bygger på förmågan att föreställa sig saker. En figurativ och »realistisk« målning framställer en vy i kodifierad tvådimensionell form. Med hjälp av den information som förmedlas av färgerna som spritts ut på duken kan betraktaren återskapa landskapet för sin inre blick. Denna process kan drivas så långt att han eller hon glömmer elementet av bild – kod. Men också all icke-naturalistisk konst utnyttjar tekniker som ger åskådaren impulser att föreställa sig saker: det kan vara allt från skönheten i en talserie... till skräck inför det förbjudna... till värdet av en politisk analys... till deltagandet i en meningslös handling. Eller något annat. Konstens upplevda värde hänger på hur pass framgångsrik den är i att sätta igång denna process. Konstnärens arbete kretsar kring fenomenet föreställningsförmåga. Men det är inte säkert att den främsta (den mest betydelsefulla, inspirerande, engagerande) konsten uppnås när konstnären skapar en med den redan upplevda verkligheten (eller med den redan accepterade politiska analysen, etc.) exakt överensstämmande föreställning. I stället kan det vara när han eller hon skapar en föreställning som på ett radikalt sätt avviker från redan accepterade idéer och upplevelser som resultatet blir engagerande: en föreställning som lägger något till det etablerade eller ifrågasätter det. Antingen måste konstverkets förmedlade föreställning vara behäftad med »felaktigheter«, eller så ligger dessa i verkligheten – vem har rätt?
namn
Att ge sitt konstverk ett bra namn är betydelsefullt. Ofta är det svårt. I det här fallet var det direkt mödosamt. Veckorna innan invigningen gick jag och funderade fram och tillbaka, men kom ingen vart. Alla mina förslag lät banala. Då vände jag mig till en kollega, Annika von Hausswolff, och bad henne om hjälp. Hon benade raskt ut problemställningen på ett sätt som jag inte längre var kapabel till och konstaterade att jag inte borde ha en titel som pekar ut eller beskriver mina avsikter. Titeln till ett verk som detta, som redan innehåller ord, borde vara självrefererande. »Till exempel Kod någonting«, sa Annika. Jag visste genast att hon hade rätt. Och lustigt nog så utgör den »kod« som jag sedan bestämde mig för faktiskt ändå en beskrivning på ett innehåll: »352« står för »kreativitetens förutsättningar«. Det är bara att räkna ihop bokstäverna i förhållande till deras plats i alfabetet...
(second part of text)