"Om att bjuda på "verklighet", in: Moderna Museets Vänners tidskrift, # 3, 1998
Tar man en titt på vad underhållningsprogram i TV fyller sin tid med, kan man konstatera att "verklighet" står högt i kurs. Antingen söker producenten besvärja denna märkliga storhet genom att – skenbart – fly studions väldefinierade spelplan och istället göra programmet långt borta på en udda plats, eller så importerar man en på något sätt ovanlig eller utsatt "vanlig människa" till studion, någon som i sin mediala naivitet ännu inte har lärt sig dra gränser mellan privat och offentligt. I takt med att medievolymen ökar, stegras också mediernas behov av "verklighet". Nya program måste hela tiden produceras.
Konsten är inte isolerad från resten av samhället, och i synnerhet inte från dess media. Om konstens utveckling löper parallellt; har försprång; eller släpar efter – är inte så lätt att avgöra, och spelar mindre roll i sammanhanget. Idag anstränger sig också konstnärerna för att bjuda på "verklighet" i sina bilder och installationer. För att kunna besvärja verkligheten står olika verktyg konstnären till buds. Ett av dem har en unik status: fotografin. Ett fotografis ursprungliga definition är att vara ett optiskt förmedlat, kemiskt fångat avtryck av verkligheten. Strängt taget stämmer denna definition fortfarande på en majoritet av de fotografier som omger oss, och när den inte gör det, spelar det inte så stor roll – vi har blivit djupt konditionerade att oavsett faktiska förhållanden uppfatta den fotografiska bilden på detta sätt. Vad gör väl det att föreställningen om fotografiets autencitet har blivit slagen sönder och samman i senare års teoretiska debatt. Intuitivt och omedvetet hyser vi ändå alla en särskild respekt för fotografiets värde som spår och vittnesmål. En av orsakerna är att (i stort sett) alla människor fotograferar. Alla är fotografer. Ingen annan kategori av bilder är på detta sätt bekant för "vanliga människor", och äger en så populär fond av tilltro (...jag vet att fotot är sant, för jag var där...).
Detta enorma lager av trodda bilder är en fantastisk tillgång för den konstnär (eller vem det nu vara månde) som i sitt arbete vill hantera "verklighet". Så länge inte någon annan bildkategori intar fotografiets plats i kulturen – och jag ser inte att detta är på väg att inträffa – kommer fotografi att fortsätta vara ett mycket välanvänt konstnärligt verktyg. Till och med konstruktörerna av "virtuell verklighet" tar avstamp i hur kameralinsen lärt oss se på världen. Fotografiet har ett oöverträffat "verklighetskapital" (och att bilden står still är i detta sammanhang endast en fördel). Tack vare detta kapital är fotografin ett mycket flexibelt medium. Den har fortfarande oanat stora manipulations-möjligheter...
Jan Svenungsson