Jan Svenungsson

"Med känslan som rättesnöre", in: Göteborgs-Posten, 25.6.1998



Jag tror att de flesta som sysslar med något konstnärligt har upplevt tillfällen då världen och dess möjligheter plötsligt framstått som i ett förklarat ljus.

Själv hade jag redan lyssnat många gånger till Siouxsie & the Banshees' låt "Placebo Effect", när det gick upp för mig att Steve Severin spelade precis samma basgång genom hela låten, utan att ändra på något när resten av musiken förändrades. Inte nog med det: på de följande låtarna på albumet "Join Hands" fortsatte han på samma vis. Och vi talar inte om några under av teknisk komplexitet: nej, de aktuella basgångarna är två eller fyra takter långa och innehåller tre toner, vilka dunkas fram med plektrum, en eller högst två toner per takt, varefter det återvänds till utgångsläget... som vore basisten besatt av att inte ändra. Vilken tankens suveränitet, tänkte jag då; och tänker jag på nytt, långt senare, när jag konstaterar att vissa grundläggande intressen förblir ständigt aktuella.

Alla som utan förkunskaper någon gång har drabbats av lusten att spela i ett rockband, vet att basen brukar ses som det lättaste instrumentet att börja med.

Det beror på att man kan spela mycket enkelt och ändå göra viss nytta: dunka på med gitarrackordets grundton, likt en hund i koppel. Man slipper krångel med fingersättning, och det är lätt att hitta på basens hals. Sedan, när man lärt sig en del, kan man börja spela en eller annan ton extra, och så småningom kommer man antagligen att försöka sig på synkoper. Det är en helt annan sak att förmå fortsätta spela som om man just hade börjat – långt efter det att man lärt sig behärska sitt instrument.

Något år efter upptäckten av de minimala basgångarna på "Join Hands" läste jag en intervju med Siouxsie & the Banshees, där samme Severin uttalar sig och säger:

– Jag övar aldrig. Jag vill inte bli duktig – då skulle jag inte längre behöva tänka.

Påståendet gjorde ett djupt intryck på mig. Jag blev både störd och inspirerad. Kan en basist vara konceptuell? När jag insåg vad Steve Severin höll på med i botten på Siouxsie & the Banshees' musik, erhöll hans insatser, i mina ögon, med ens en identitet och lyskraft som stod i direkt omvänt förhållande till minimalismen i uttrycket.

Steve Severin förblev trogen sitt credo. Om man lyssnar igenom Siouxsie & the Banshees' produktion upptäcker man att han på ett förvånansvärt konsekvent sätt förmådde fortsätta konstruera och spela basgångar med stark identitet som samtidigt representerar ett slags kyligt uträknat minimum av insats för varje givet tillfälle.

När den som alltid klär i svart en dag kommer i röd skjorta och gröna byxor blir effekten stark. När Severin från sin envetet repeterande position i ljudets djup vid något tillfälle byter ut två toner, eller bara byter oktav, blir effekten stor och skön. I Siouxsie & the Banshees' mytologi är berättelsen om hur de startade ett viktigt fundament. Under en punkfestival på 100 Club i London hösten 1976 gick Siouxsie, Severin, Sid Vicious och en gitarrist vid namn Marco upp på scen och uppförde, utan att ha repeterat, en tjugo minuter lång improvisation med titeln "The Lord's Prayer". Varken Siouxsie eller Severin hade någonsin gjort musik förut. Det måste ha låtit fruktansvärt. Många konserter gjorde det 1976. Vad som gör detta tillfälle speciellt, är att Siouxsie och Severin tog sig själva och sin upplevelse på ett sådant allvar att de från och med nu vet precis vad de skall göra. De inleder omedelbart intensiv grundforskning i hur man spelar och komponerar musik (Sid Vicious blir omgående avpolletterad). Inom ett år är de ett band som turnerar England runt.

Ironiskt nog kommer gruppens visuella framtoning att bli mycket flitigare diskuterad, än deras i grunden långt radikalare musikaliska konstruktioner.

Under loppet av bandets karriär har ett antal mediatekniska innovationer introducerats, som på ett genomgripande sätt utvidgat de praktiska ramarna för olika kreativa verksamheter. Datorer gjorde entré på bred front under åttiotalet. Inom musiken kan man från början av decenniet sampla – dvs låna – vilka ljud som helst, och via tangentbord programmera maskiner att spela vad man vill – och som man vill. I ett visst avseende blir det därmed möjligt att göra musik utan att "kunna spela"... liksom bildkonstnären i Marcel Duchamps efterföljd kan välja att uttrycka sig genom att begåva redan existerande föremål (eller kasserade fotografier, etc) med avsikter, och göra dem till bärare av sitt innehåll.

Framgångsrikt musikaliskt och konstnärligt uttryck, bygger idag mycket mer på förmågan att tänka klart, och vara kapabel att ta vara på möjligheterna i det uttryck man arbetar med – än på demonstration av förvärvad skicklighet i det praktiska hanterandet av olika verktyg. Därmed inte sagt att skicklighet inte blir belönad – men den eftersökta skickligheten har bytt karaktär och blivit intellektuell, snarare än manuell, flexibel snarare än absolut. När Marcel Duchamp för första gången tog ett oansenligt föremål och med ord förvandlade det till ett konstverk – förändrades synen på den konstnärliga processens möjligheter för alltid.

För att kunna utnyttja denna utveckling till ett positivt resultat är det mer än någonsin nödvändigt att den skapande gör klart för sig vad han eller hon vill – när nu synthesizern är kapabel att vid tryckning på en tangent spela generell musik... tills någon stänger av. Inom bildkonsten har begrepp som koncept och kontext diskuterats under längre tid än inom populärmusiken (om de överhuvudtaget har diskuterats där) – men de har fått en annan praktisk betydelse. Datorns inflytande på bildkonsten är inte alls lika stor, och detta hänger samman med att den visuella konsten ännu inte är symbiotiskt sammanvuxen med en reproduktionsteknologi – inspelningsstudion – på samma sätt som populärmusiken (som för övrigt är rätt knepig att avgränsa) har blivit. Den sanna kvaliteten i Steve Severins minimalistiska basgångar skulle varit svår att identifiera utan möjligheten att lyssna på inspelad musik om och om igen.

Det är en sak att i text spekulera i hur konst och musik har kommit till och utvecklats. Det är något helt annat att skapa den. Medveten oskuld kan inte upprätthållas hur länge som helst. En dag upphör den obönhörligt att vara oskuld, medveten eller inte. Även om attityden skulle förbli densamma förändras förutsättningarna, och därmed åtgärderna för att hålla intresset vid liv.

1988 har Siouxsie & the Banshees framgångar med en låt som heter "Peek-a-Boo". Hela grundinspelningen är gjord baklänges: gruppen lärde sig att spela vad de vill ha så att det skall låta korrekt – först när inspelningsbandet spelas upp i fel riktning. På konserter spelar de en version som härmar baklänges-uppspelningen – utan att ta hjälp av bandspelare. Minimalism är inte längre Steve Severins enda utmaning.

1996 – efter 20 år, 15 album, ett otal konserter och turnéer, meddelas det officiellt att Siouxsie & the Banshees upphört att existera.

Hade den musikaliska skickligheten slutligen blivit så stor att det inte längre var möjligt att fortsätta?

Jan Svenungsson