Jan Svenungsson

"Kraftwerk – Musikmaskinen går igen", in: Göteborgs–Posten, 3.6.1998



I mitten på åttiotalet stod Robert Longo på toppen av sin karriär. I intervjuer brukade han säga att en konstnär har sju år på sig – längre går det inte att förbli aktuell och spännande. För Longo's egen del var förutsägelsen mycket träffande, och i dag hör man inte några fler uttalanden från honom.

Det verkar troligt att en konstnär har ett begränsat antal ämnen som bestäms ganska tidigt, varefter verksamheten till stor del kommer att bestå i repetition och utveckling av dessa. För att inte behöva dela Longo's öde krävs en särskild sorts intelligens och uthållighet.
För den som gör popmusik är villkoren besläktade, och kanske hårdare. Det svåraste kravet för den framgångsrika artisten är förmodligen att behöva se sitt privata liv ständigt reflekterat i media. Att någon skulle förmå göra tidlös popmusik framstår som en paradox.

Sedan 1986 har Kraftwerk – tyska pionjärer för popmusik spelad på synthesizers – inte givit ut någon ny musik på skiva. Men intresset för gruppens (brist på) aktiviteter har inte minskat, tvärtom.

Under de 12 år som gått har Kraftwerk visserligen givit ut ett album, men det innehöll uteslutande nyinspelningar, om än digitala, av äldre material i delvis nya arrangemang. Samtidigt som "The Mix" kom 1991 gjordes en kortare turné. Sedan dess har, tills nyligen, bristen på livstecken från Kraftwerk varit närmast total.

I Kraftwerks universum tycks tiden faktiskt stå still, vilket är både logiskt och paradoxalt. Logiskt om man ser till deras uttalade avsikt att skapa en "industriell folkmusik" som skall fungera för alla och envar oberoende av kultur. Paradoxalt med tanke på att ambitionen med varje album också har varit att flytta gränserna framåt för hur man på elektronisk väg kan göra musik. Samtliga album har haft övergripande teman om kommunikation och förflyttning. Vanligen har det sagts att de är före sin tid.

Som en följd av sitt tekniska intresse, inledde gruppen i mitten på åttiotalet arbetet med att digitalisera hela sitt ljudarkiv, ett arbete som eventuellt fortfarande pågår. Ingen vet säkert, för trots att grundarna av Kraftwerk; Ralf Hütter och Florian Schneider (som båda nyligen har passerat femtioårs-strecket); med långa mellanrum gör intervjuer (senast för sex, sju år sedan) och då alltid deklarerar att de arbetar varje dag i sin studio Kling-Klang i Düsseldorf, så är det aldrig någon som får inblick i vad detta arbete egentligen består i. Vad gäller uppgifter om Hütter & Schneiders egna liv är informationen om möjligt ännu mer bristfällig. Ingen i mediasamhället, och därmed i förlängningen i resten av världen, förefaller veta något bestämt om Hütters & Schneiders privata förhållanden. De båda har lyckats med konststycket att inom musiken vara med och inspirera till en genomgripande utveckling av informationsteknologin, och samtidigt ställa sig själva helt utanför densamma. De saknar manager och publicist. Ingen får tag på deras telefon eller faxnummer. Ingen vet om de ens använder email. De förblir helt enkelt osynliga för världen. I en diskussion om Kraftwerk är det därför lätt hänt att följande fråga ställs:

– Finns Kraftwerk i verkligheten?

I slutet av 1996 dök det plötsligt och utan förvarning upp en site på internet med adressen www.kraftwerk.com. Den bestod till att börja med av endast en sida. Mot en svart bakgrund avtecknade sig namnet i neongrönt, och under det syntes en grön radiomast utförd i den mest primitiva punktgrafik. Från toppen av denna mast, som lagts diagonalt över sidan för att ta mindre plats, sändes radiovågor ut i form av gif-animerade ringar som spred sig från mastens topp. En 4 sekunder lång musikloop spelade. Längst ner stod skrivet "©Klingklang®". Det var allt. Inga länkar, ingen information – ingenting.

På den emaillista som sedan flera år hållit täta sammanträden för att diskutera Kraftwerks arbete utbröt nu febril aktivitet. Först studerades koden bakom siten in i minsta detalj, sedan gjordes försök att kontakta den (tills nu obekanta) person som stod anmäld som ansvarig inför det företaget som tillhandahöll servern. Denna person hördes faktiskt av vid ett tillfälle, med ett enstavigt svar, som inte gjorde någon klokare. Emaillistans medlemmar, varav ett större antal förefaller vara datorexperter, började nu diskutera om siten var en bluff. Var det verkligen trovärdigt att Kraftwerk, dessa teknologiska visionärer, skulle välja att debutera på internet på det här sättet? Siten var ju praktiskt taget tom, och åstadkom ingenting – den bara existerade. För några var just detta förhållande huvudargumentet för att erkänna sidan – och beundra den. För andra förblev den ett lågteknologiskt fiasko, och de såg bevisen rada upp sig för att Kraftwerk nu helt hade tappat greppet.

Under våren 97 steg temperaturen i debatten ytterligare, när olika datum för utgivning av en ny skiva fångades upp, och snart befanns vara felaktiga. Ett rykte sade att gruppen t.o.m. skulle spela en konsert, på Tribal Gathering i England, men få vågade tro på detta. Emaillistans invånare hade nu kopplat spaningsrobotar till www.kraftwerk.com, och därför spreds nyheten omedelbart när en uppdatering slutligen genomfördes och en andra sida lades till! En robot dök upp bakom radiomasten – och utförde en liten dans! En prick visade sig vara en länk ut i världen, till Tribal Gatherings hemsida: konserten kunde anses bekräftad. För första gången på fyra år skulle Kraftwerk visa sig offentligt. Och kanske kunde man tänka sig att gruppen nu skulle spela nytt material?

Konserten blev av.

Kraftwerk spelade en (1) ny låt – den första på tolv år.

I övrigt var konserten närmast identisk med konserterna under turnén 91. Förutom när han sjöng sade Ralf Hütter inte ett ord. Inga intervjuer. Den nya låten var instrumental och ganska lång... men lät den inte rätt så... ordinär?

Om man tittar på Kraftwerks utveckling från genombrottet med "Autobahn" 1974 till "Electric Café" 1986 kan man konstatera en ständigt stegrad teknisk perfektionism vad gäller själva ljudet – som kombineras med ett lätt melankoliskt anslag i melodier och vissa texter, samt öppen nostalgi i den visuella inramningen. När de ger ut "Computer World" 1981, och sjunger om hur datorer tar över vår vardag – på ett sätt som i efterhand bara kan konstateras var visionärt – väljer de att förpacka skivan i ett omslag som ser omodernt ut redan när skivan ges ut. Denna kombination av till synes helt motsatta beståndsdelar ger Kraftwerks arbete en speciell karaktär. Man kan föreställer sig hur gruppens medlemmar anstränger sig till det yttersta för att bli till en slags maskiner, men misslyckas – hur mycket de än vill förmår de inte förneka sitt mänskliga ursprung.

Gruppen bygger robotkopior av sig själva redan på sjuttiotalet. Dessa används vid framträdanden för kameror och tv, och som ett inslag i livekonserter. Det sägs att en dag skall robotarna kunna genomföra konserter helt på egen hand.

Om man bortser från retoriken, kan man konstatera att Kraftwerk framförallt arbetar med "bilder" av maskinell musik och maskinellt beteende. Den berömda datorrösten som inleder konserterna och presenterar "Die Mensch Maschine" är inte en syntetiskt konstruerad röst – utan en mänsklig röst som spelats in och syntetiserats.

På emaillistan, efter Tribal Gathering, fanns det mycket att diskutera. Konserten hade bandats av BBC, och också sänts i radio. Den nya låten saknades, givetvis. Men efter en tid lyckades någon spela in ett fragment på 40 sekunder som av någon anledning sändes i MTV, vid ett enda tillfälle. Detta fragment spreds snabbt som ljudfil över världen. På nytt framfördes åsikten att detta kan inte vara äkta, det är för enkelt, osv, men folk som var på konserten gick i god för att det var äkta vara... och sedan händer något egendomligt: precis samma fragment som cirkulerat bland emaillistans deltagare dyker upp på www.kraftwerk.com – som video! Dom måste ha oss under uppsikt! Eller så är verkligen www.kraftwerk.com falsk, och förfalskaren gör nu ett klumpigt försök att hänga med... Inget svar gives. Är det möjligt att Hütter & Schneider själva är medlemmar på emaillistan under pseudonymer? Några skämtare manipulerar sina avsändaradresser och skickar in förfalskade budskap från Schneider, men blir snart avslöjade.

I början på hösten 97 dyker uppgifter upp om att Kraftwerk på nytt skall spela konserter; i Linz och Karlsruhe i oktober. Uppgifterna bekräftas också genom att en ny länk återfinns på hemsidan. Stor uppståndelse, resor och möten planeras. Några kommer att åka ända från Singapore, andra från USA. Förväntningarna stiger: nytt material måste komma till! Kombinationen av de diskuterandes relativa anonymitet, det gemensamma intresset, och föremålen för dettas faktiska existens någonstans därute i världen – men samtidiga totala brist på meddelsamhet – skapar en egendomlig kvasireligiös stämning på listan. Folket går och väntar på ett tecken – en konsert – och på att få en gudomlig gåva i form av en skiva.

Konserterna äger rum. Redan några timmar efter att den första har avslutats kan jag i min dator läsa en lista över vilka låtar som har spelats – och minsann, ytterligare två nya fick komma med! En mycket glad emailare meddelar att han och några till träffade Florian Schneider efter konserten. Är det sant? Vad sade han? Men trots att uppgiftslämnaren noggrannt berättar vilka som var med vid mötet svävar samtalets substans i dunkel. Ingen tycks ha sagt något av intresse, allra minst herr Schneider. Han skall dock ha förnekat all kännedom om vår – emaillistans – existens. Om det nu var den riktige Schneider?
Tre nya låtar har spelats, och de förekommer på piratskivor från konserterna. Ingen vet om det som hörs är färdiga kompositioner eller skisser, om det är musik som kommer att ges ett koncept eller inte. I det äldre materialet uppstod musikalisk spänning när fyra levande människor försökte göra så robotlik musik som möjligt – men samtidigt lämnade en rest kvar som pekade på motsatsen, som var romantisk. Den här gången framför gruppen okommenterat, och efter lång tystnad, ny musik som saknar text och sång; som är anonym till sin struktur och samtidigt ansluter sig helt till rådande uppfattning om hur dansmusik skall låta... Det svänger utan tvekan; man kan nynna nästan jazziga figurer efter att ha lyssnat igenom låtarna några gånger, men musiken förefaller planlös. Om jag inte visste bättre (?) skulle jag kunna föreställa mig att de nya låtarna jammats ihop i Kling-Klang studion under veckan innan konserten. Lite liknar de improvisationsstyckena på Kraftwerks första album, före "Autobahn".
Tillfrågad en gång om vad man skall använda för beteckning på Kraftwerks musik svarade Ralf Hütter:

– Robot-pop.

Tänk om det i själva verket är robotarna som nu har tagit över, och gjort de nya låtarna? Rimligen skulle de i så fall anstränga sig att låta så mänskliga som möjligt... men kanske inte nå riktigt ända fram. Kanske lämna en rest kvar som avslöjar ursprunget?

Dagarna går. Veckor och månader går. Varje morgon äter Ralph Hütter frukost och läser tidningen, som den människa han trots allt är. Samtidigt växer spänningen kring hans virtuella existens oavlåtligt. Ju mindre Kraftwerk gör, desto större deras inflytande. Robert Longos antites. Som ett popmusikens svarta hål dominerar de genom icke-aktivitet. Tänk vilket steg att bryta mot denna regel! Tänk vilken risk! Tänk vilken oro de måste känna!

–––

Ovanstående skrevs i mars i år. Ungefär samtidigt dök rykten upp om en kort turné i sommar. Stor spänning råder. Kanske är detta sista gången Kraftwerk spelar offentligt. Kanske släpps en skiva efter turnén.

Från Kraftwerk själva givetvis inte ett ljud.

Samma kväll som denna tidning går i tryck, tisdag 2 juni 1998, spelas den första konserten, i Tokyo. Över hela världen sitter vi vid olika datorer och väntar otåligt på rapporter från våra spanare.

Jan Svenungsson