"Samtal med Kjell Strandqvist",
in: Kjell Strandqvist – Transparenser, Konstakademin, Stockholm, 2004
När jag betraktar Kjell Strandkvist senaste målningar slår det mig att de kan liknas vid samtal, ett slags visualiserade diskussioner. Man kan se hur olika idéer – tecken – uppenbarar sig, först i lite oklar, preliminär form. Hur de sedan i kontakt med andra skärps till och får karaktär, samtidigt som de finner en plats i ett komplext spel av rörliga positioner där alla argument påverkar varandra och inget svar någonsin är slutgiltigt. Under diskussionens gång förändras verkligheten.
Man kan samtala om vad som helst också med Kjell Strandkvist: han tar tydligt ställning och använder inte prestige som argument. Vi är sällan helt överens, men jag uppskattar alltid Kjells strävan att pröva om argument håller, vilket gäller mina lika väl som hans egna.
Våra diskussioner inleddes på Konsthögskolan när han var professor i teckning och jag var elev. Sedan har de fortsatt med oregelbundna mellanrum utan att förändras så mycket till karaktären. Kjell är nyfiken och rörlig. Detsamma kan sägas om hans arbete, som genomgått ett antal mutationer under åren. Men är dessa förändringar stora eller små? Jag är inte säker på att jag förstår Kjells arbete – men å andra sidan: hur kan jag avgöra det? Kan vi med ord bestämma en bilds mening? Vi kanske bara kan röra oss runt den, mer eller mindre nära.
I början på 2003 tillbringade Kjell och jag flera dagar tillsammans då vi hängde en utställning, som vi båda deltog i, i Leverkusen i Tyskland. Jag hade inte sett hans arbeten på några år och målningarna överraskade mig, de bröt med vad jag trodde mig veta om honom och hans sätt att arbeta. Det var en rolig iakttagelse. Lite senare besökte jag honom i hans ateljé i Gröndal utanför Stockholm och nu i februari 2004 besöker jag den på nytt för att ställa frågor och titta på en rad mer eller mindre färdiga nya, och några lite äldre arbeten som Kjell visar mig under samtalets gång. När dessa rader tryckts hänger målningarna på utställningens väggar. Därmed kan samtalet fortsätta.
(Jan) – Det här var en asketisk målning! Den har några flygande former i svart som ser fragmentariska ut, inte riktigt färdigmålade – och sen har den ingen färg – vad handlar den om?
(Kjell) – Den har väl färg?
(Jan) – Jo... men det är ju bara grått, liksom.
(Kjell) – Och grått är ingen färg?
(Jan) – Men nog var det så att målningarna som var med i Tyskland, och de jag såg när jag var här sist, hade fler och tydligare färgfält, övermålade visserligen, men där färgen ändå framträdde...?
(Kjell) – Ja, det kan man säga. Men sen dess har det blivit flera som inte har någon kulör, mer än bottentonen och den ton jag använder för att måla över eller korrigera teckningen med.
(Jan) – Den svarta dominanta teckningen är också nu gjord med hjälp av matriser, föremål som du lägger på duken och målar runt. Det blir nästan som ett slags stämplar och det ser mer avbrutet och upphackat ut nu än sist. Om jag minns de andra rätt så såg man tecken på duken som såg ut som spår av former, men här liknar de mer tecken för något. Att de beskriver något annat än sig själva. Det är som att de öppnade för ett slags egenartad figuration!
(Kjell) – Ja, det kan väl hända att de gör... men den fanns i de andra också, en känsla av figuration.
(Jan) – En annan association jag får är Öyvind Fahlströms femtiotalsgrejor: hur han hackar och mal, hur han tar en bildvärld, kör den genom sin hackmaskin och sen kommer något ut där allting har ett gemensamt ursprung, men där ingenting längre hänger ihop och är begripligt annat än i förhållande till hur han har satt ihop det på nytt.
(Kjell) – Likheten är att det ser ut vara någonting, men att det inte riktigt blir vad det ser ut att vara. Betraktaren får använda sin fantasi, gripa tag i formerna och själv bestämma sig för vad de är... – eller kan bli.
(målningarna byts ut)
(Jan) – De här målningarna är mjukare...
(Kjell) – De bär både kulör och valör i sig. Det svarta kom till när jag hade hållit på intensivt med valörer en tid. Det kan bli lite rökigt då, alltför välstämt... man kan bli fångad i ett slags valörträsk... du vet. När man kommer in i en arbetsprocess driver lätt processen sig själv. Valör kräver valör, det blir svårare att göra en förändring. Till slut inser man att man måste ta kommando igen. I ett sånt ögonblick tog jag till det svarta i ett försök att trycka tillbaka det alltför välstämda. Korrigeringarna fick vara kvar, men det kändes som att jag behövde det svarta i teckningen just då.
(Jan) – Mitt sätt att se på bilder av andra konstnärer är alltid att pröva: skulle jag kunna göra något liknande själv – och skulle jag vilja? Ibland känner jag stark lust – vilja – att göra något som en annan gör samtidigt som jag vet att jag inte kan. Andra gånger känner jag att jag både skulle vilja och kunna och då är det liksom bara att sätta igång (skratt) och utforska möjligheten. Men med de här bilderna – och jag tycker många av dem är väldigt fina – vet jag att jag aldrig skulle kunna göra dem själv. Jag skulle aldrig veta när en målning är färdig!
(Kjell) – Nä, det är inte din cup of tea.
(Jan) – Jag måste ha...
(Kjell) – ... kontroll!
(Jan) – Ett program där man från början kan skymta stoppsignalen...
(Kjell) – Hur vet jag när det är klart? Ja, det är en känsla. Man tycker sig se när, men det är ofta en lång process. I regel brukar jag ha en serie av målningar som jag håller på med. Några kan jag tycka är färdiga, men tre månader senare har jag gjort en eller två till som påverkar hur jag ser på de jag gjort innan.
(Jan) – Och då går du tillbaks och ändrar?
(Kjell) – Ja.
(Jan) – Det skulle jag aldrig göra.
(Kjell) – Jag har just gjort det, på den här sista jag kommer att visa dig. Som jag sa när du var här förra gången: när man tar in en människa i ateljen, så är ju halva grejen vad man själv känner. Man blir kallare när man får en publik, saker och ting blir tydliga lite utanför en själv, man får någonting av den andre.
(Kjell flyttar om bland målningarna)
(Jan) – Den målningen minns jag från tidigare. Färgskalan är närmast chockerande!
(Kjell) – Varför då?
(Jan) – Pasteller!
(Kjell) – Så pastelligt är det väl inte? En bruten kolorit kanske, men inte pastell.
(Jan) – Om inte den är pastellig – vad är den då? Det är totalt nedbrutna färger, alla blandade med vitt, ingen är ren, i den där gula finns det svart...
(Kjell) – Nej.
(Jan) – Vad är det då? Violett?
(Kjell) – Det kan hända, men inte svart – jag är noga med färg.
(ny målning kommer fram)
(Jan) – Den var bättre! Den är gjord med större eftertryck – sen har du en kameraform där uppe som jag tycker är kul. Det verkar som att du är på väg mot något slags intressant berättande.
(Kjell) – Berättande?! Det tycker jag var att ta i! Men en figuration...
(Jan) – ...med utgångspunkt i din strikta systembakgrund.
(Kjell) – Den var inte så strikt, den har aldrig varit riktigt strikt. Även om jag gillar begränsningar.
(Jan) – Du gjorde variationer på ett rutgolv och så... – i förhållande till det är vad vi tittar på nu närmast burleskt!
(Kjell) – I förhållande till det är det här mycket mer figurativt och organiskt – men inte berättande! Att säga något annat tycker jag är att sträcka orden för långt. Förresten, det där rutgolvet du minns: det var mer än tjugo år sedan.
(Jan) – Vart skulle du önska dig att jag eller en annan betraktare tar vägen med hjälp av en sån här målning? Hur skulle du drömma om att de blir konsumerade, uppfattade...?
(Kjell) – Jag skulle säga uppfattade snarare än konsumerade! Det är skillnad på en upplevelse och konsumtion. Men strunt i det, vad menar du? Hur jag vill att de skall bli uppfattade, eller vad jag drömmer om?
(Jan) – Ja.
(Kjell) – Man drömmer väl alltid om att folk skall se det för vad det är och tycka om det.
(Jan) – Tycka om det på vilka grunder?
(Kjell) – För att man är intresserad av konst och för att man tycker det är intressant!
(Jan) – Och varför skulle det vara det?
(Kjell) – Av samma skäl som jag håller på med det!
(Jan) – Ett slags spegelreaktion hos betraktaren, alltså, att man lever sig in i din handling och upplever något.
(Kjell) – Att man går omkring i den här bildvärlden, förflyttar sig i sidled och djupled. Att man med sin blick och sina sinnen klättrar omkring i bildens olika plan, använder sin erfarenhet och öppnar sig för associationer eller kopplingar.
(Jan) – Samma associationer som du har?
(Kjell) – Inte samma, det är omöjligt. Det är som du själv säger: de påminner om olika saker, föreställer inte, och därmed får man använda sin fantasi och bygga något av de här delarna. Man kan fråga sig vad i en form eller figur som ger upphov till associationen, är det formens likhet med något eller är det gesten eller rörelsen? Kanske ett särskilt ljus eller en viss kolorit? Min bildvärld innehåller mer än de associationer man kan knyta till de figurativa elementen.
(Jan) – Finns det något som skiljer hur du föreställer dig en betraktares rörelse i din bildvärld idag, med hur du skulle ha drömt eller tänkt för ett antal år sedan? Då dina målningar var mer reduktiva och geometriska? Till exempel de där grejorna uppdelade i nio rutor?
(Kjell) – Det fanns en figuration i dem också, fast det tänkte du inte så mycket på, då. Eftersom det var ett visst antal rutor så fanns det vissa riktningar jag tillät mig att gå i. Det gav punkter, som jag byggde ett slags figurationer på. Så var det faktiskt, det fanns ett ”framför” och ett ”bakom” och ett spel mellan det strukturerade och det organiska eller figurativa.
(Jan) – Men de nya målningarna är öppnare och mer aktiva, även om man fortfarande kan se att det är en målare som arbetar med regler och brott mellan olika regler.
(Kjell) – I min bildvärld har det alltid funnits dessa två sidor: det figurativa – tecknandet, och den andra sidan som du kallar den regelstyrda sidan. Två spår som alltid legat bredvid varandra. Vad som hänt nu är kanske att de börjat överlappa varandra, att de ligger inom samma yta. De figurativa elementen har också getts en mer uttalad rörelse. I utställningen på Thielska hade jag bara teckningar – men det som skiljer dem från det vi ser här är att teckningen i målningarna är verktygsstyrd, den är inte helt fri. Det finns en likhet med de nio rutorna om du så vill. Det finns en begränsning i dem.
(Jan) – Det gör dem attraktivare i mina ögon, än de här helt fria historierna, jag gillar balansen som uppstår.
(Kjell) – Det är eggen de balanserar på, mellan två tillhörigheter. Det ger dem en spänning, tycker jag.
(här växlar vi spår)
(Jan) – När började du identifiera dig som konstnär?
(Kjell) – Man ville bli. Någon identitet hade man inte men man ville bli.
(Jan) – Och vad såg du framför dig som du ville bli? Vad var din utgångspunkt?
(Kjell) – Jag gick på Konstfack på kvällarna och tecknade. Min utgångspunkt var konsthistorien, som jag studerade intensivt. Jag försökte förstå vad som var bra, vad det var som gällde, vad det var jag gillade. Jag ville nå åt det hållet... och så tecknade jag hela tiden, det var ett sätt att komma in i det. Så småningom började jag måla...
(Jan) – Men sen då, vad var målet? Var det att ha en utställning på galleri Svenska Bilder?
(Kjell) – Neeej, ha ha, verkligen inte. Jag kan inte ens komma ihåg vad jag hade för drömmar... att det skulle bli bra, mer var det kanske inte.
(Jan) – Ingen dröm om personlig...
(Kjell) – ...karriär?
(Jan) – Ja – bli professor?
(Kjell) – Gud, du är inte klok... bara att komma in på Mejan... innan jag började på konstskola visste jag inte ens att Mejan fanns. Jag kom till Stockholm för att bli dekoratör, från arbetarbakgrund i Norrland. På konstskolan Idun Lovén talade Idun om för en: ”Du skall gå på Mejan, det ser jag direkt”, ungefär så sade hon. Då började man ju tänka... – men inte såg jag karriär på det sättet. Man ville utvecklas och bli bra, vara bland de bästa, naturligtvis. Men vad var det då? Ja, jag såg en del bra utställningar, och det är klart att då ville jag också komma dit, göra en bra utställning... eller bli lika bra som de konstnärer jag såg på dessa utställningar.
(Jan) – Det fanns en respekt för traditionen, för dess regler?
(Kjell) – Regler, det vet jag inte – fanns dom egentligen? Och fanns det ens då någon ”tradition”? Jag tycker inte att den var särskilt tydlig. Men det är klart att det fanns respekt för traditionen i en ytlig mening, i början hade man ju inget annat. Innan man upptäckt vad som fanns gillade man Lasse Norrman... Min farsa var en mycket bra amatörmålare och tecknare, politisk satir. Jag har ett klippalbum med hans teckningar från lokaltidningen. Hemma hade vi en bok om all världens satiriker och en bok om Oskar Andersson.
– OA?
– Precis! Han var länge min favorit – han var kul och drastisk, en fantastiskt fin tecknare. Den konsthistoriska traditionen var något jag tog mig fram till så småningom. När jag gick på Konstfack på kvällarna snackade vi elever konst hela tiden. Jag kommer ihåg en kille – han hade kommit på det här med treklangen i färgen – som snackade konst intensivt så in i helvete... men han försvann senare från min horisont... blev tryckare istället. Jag minns hans blick och intensitet. Det var trevligt!
(Jan) – Receptens tid! Nu kommer jag att tänka på våra tidiga sammanstötningar på Mejan. Jag tror att det inte bara var jag som tyckte att du var en person med en regelbok som du ville förmedla.
(Kjell) – Menar du?
(Jan) – Ja, så uppfattade vi det! Jag minns särskilt hur vi diskuterade ”framför” och ”bakom” – jag hade gjort en målning som jag visade upp. Jag hade precis börjat måla av fotografier på lite olika sätt; det var en staty mot en bakgrund som var gjord på ett annat sätt – man kunde inte klart se om ytan skulle vara framför eller bakom statyn, och det var du väldigt kritisk mot. Det var som att du menade att den här målningen hade ett entydigt fel och att jag, om jag var duktig och ambitiös, snarast borde korrigera felet. Och jag tänkte ”den här målningen har ett fel, uppenbarligen, och därför är den dynamisk. Betraktare irriteras på den och det är bra – det gör den bättre än den andra målningen framför vilken inget händer.” Så uppfattade jag dig då och jag undrar...
(Kjell) – ...om jag var sån?
(Jan) – Om du inte var så ganska mycket, och om det inte är så att du har förändrats nu?
(Kjell) – Det är möjligt. Jag kommer ihåg den där diskussionen: det var väl inte så mycket ”framför” och ”bakom”, det är ingen problemställning för mig, men det beror på vad du lägger in i de orden. Jag hade ju lite svårt att förstå varför man skulle ställa sig och måla av ett fotografi – bilden fanns ju redan. Särskilt om målningen inte hade mer rumslighet är fotografiet. Det tillförde ju inget, annat än en materiell skillnad. Det kunde jag inte se som en poäng. Längre sträckte sig nog inte min fantasi. Och det är knappt att jag kan förstå det än i dag.
(Jan) – Fast du har ju kompisar och generationskamrater som flitigt målat av fotografier...
(Kjell) – Jadå, både John-e Franzén och Bo Larsson. Fast just den där bilden, jag minns det så väl. Min invändning då, nu rekapitulerar jag: när du målade av ett foto så blev målningen lika platt som fotot. Men när Bosse använder sig av ett foto är det bara en hjälp för att få tag på formen, som han sedan bygger vidare på. Där ligger min invändning. Vad är poängen om målningen är som fotot – om jag inte får ut något mer än av fotot? När jag ser en realistisk målning, till exempel, gillar jag att kunna låta ögat vandra runt inne i det där rummet. Ett fotografi har en begränsad information i förhållande till exempelvis en teckning som gjorts framför ett objekt. Det är en viss skillnad. Jag upplever att en målning eller teckning har en annan och starkare närvaro.
(Jan) – Visst, om du jämför det tvådimensionella fotografiet med din upplevelse av att vara på plats inför motivet – så är fotografiet begränsat i information. Men om man tar en målning och ställer den sida vid sida med ett fotografi – så är jag inte alls beredd att säga att målningen innehåller mer information än fotografiet.
(Kjell) – Information är inte rätt ord. Det är en fråga om upplevelse.
(Jan) – Det är plana ytor som bär färg i båda fallen.
(Kjell) – OK... jag vill inte låta som att jag talar mot fotografiet, men det är ju en viss skillnad ... Det kanske är likartade problem att få en volym att framstå i båda teknikerna, några äpplen på ett bord, de har något gemensamt. Det finns många fotografer som inte får till det och det samma gäller för målare. Att lyckas avbilda ett föremål eller en volym så att vi med våra sinnen nästan kroppsligt upplever hur den vilar på en yta – det är en underbar sak när det händer. Det är inte någonting man gör bara lite så där... med kameran är det ju ändå en viss mekanik!
(Jan) – Nu reducerar du! Ett fotografi betyder mycket som en målning faktiskt inte kan betyda, det har med vittnesmål och utsnitt ur tiden att göra, mekanisk rest av något att göra – och allt det där är intressant för den som sysslar med fotografi.
(Kjell) – Jag kan nog inse fotografins dokumentära kvaliteter, men vad vi pratade om var hur jag uppfattade din målning. Sen måste det vara lite problem med det digitala idag...
(Jan) – Ja, det fotografi vi nu har talat om är på väg att bli ett historiskt avslutat kapitel.
(Kjell) – Snart måste man stå bredvid ett fotografi och säga: det här är äkta. Det är patetiskt! Fotografiet har förlorat sin gadd.
(Jan) – Men detta att man talar om vad det är vi ser är väl en del av den moderna konstens utveckling, till exempel skulle man kunna jämföra med när Duchamp tar sin pissoar och placerar den i ett konstmuseum och säger detta är inte en pissoar, detta är nu ett konstverk.
(Kjell) – Men det är en skillnad. Påstår någon att det här är konst – då tittar du på det på ett annat sätt än om det bara är en pissoar. Själva påståendet är det viktiga, det där med museum eller galleri är överdrivet för idén om vår föreställning. Men vi kan också gå vidare och i pissoarens form utläsa betydelser som kan bindas till en större helhet. Jag tror dock inte på tanken att konst utvecklas –– förändras möjligtvis.
(Jan) – Vi befinner oss trots allt i din ateljé och du målar envetet vidare med färg på duk ungefär på samma sätt som man gjort sen oljefärgen uppfanns. Du målar envetet vidare trots att måleriet dödförklarats gång på gång under de senaste trettio, fyrtio åren, ja längre än så. Är måleri fortfarande ett relevant sätt att utväxla information på?
(Kjell) – Självklart kan man fortfarande använda sig av måleriet, också av fotografiet... men handens arbete har ju pågått i tusentals år. Det är inte bara en fråga om teknik, själva formen, utan om en människa som uttrycker något, vare sig du gör det med ett fotografi, på en duk eller vägg – vad det handlar om är uttryck! Information är fel ord.
(Jan) – Men ett uttryck för vad? Om vi återgår till dina grejor: där är en målning med en form som påminner om rostade brödskivor – vad är den uttryck för? För dina aktiviteter i ateljén och spänningen mellan dig och duken, eller ett uttryck för något som ligger utanför den här handlingen? Säger den något om världen utanför?
(Kjell) – Jag vet inte det, det skulle nog vara att förhäva sig. Det handlar mer om ett förhållningssätt, kanske också moral, jag är en individ i en viss situation i ett visst samhälle. De konstnärliga val jag gör har nog ingen större effekt på det samhälle jag lever i men de är oerhört viktiga för mig. Det handlar inte om en spänning mellan mig och min duk utan om försök att formulera något med utgångspunkt från föregångare, erfarenheter av vad jag lärt och den tid som omger mig. Om inte jag tar detta på allvar förlorar det sin mening. Mitt intresse för andras konst vilar på samma grund och det är bara de seriösa konstnärerna som är riktigt intressanta. Det kanske inte alltid är så viktigt vad man uttrycker, det är kraften och fantasin i ställningstagandena som är det viktiga. De speglar vårt förhållande till den tid vi lever i. Det finns vissa saker som följt mig genom åren och som haft stor betydelse för mig. Mina frivilliga begränsningar till exempel, har blivit ett slags fasta punkter i brist på tradition. Där finns också idén om föreställningar. Hur saker och ting är och ser ut – ta den första form jag höll på med, flygeln: vad behövs för att det skall uppstå en bild av en flygel i vårt sinne? Hur mycket behöver vi se för att vi skall förstå och interagera? Hur kan man använda en flygels olika former? I vilka situationer finns den, vilka färger har den, vad finns kring den? Det var ett enkelt sätt att få spela med en föreställning, visa hur det yttre påverkar det inre. Sen är det lust naturligtvis, att hålla på med bilder. Jag tycker fortfarande att det är så starkt! Jag kan bli förvånad. Hur är det för dig?
(Jan) – Jag kan inte sluta, jag byter mellan flera kategorier, men jag kan inte stänga av.
(Kjell) – Jag begränsar mig till stillbilden, måleriet. När jag var yngre och gick på Mejan fanns det lite film med i bilden och en viss tredimensionalitet, ett försök att kliva från planet ut i rummet... men allt rör sig till slut om visualitet.
(Ute skymmer det – Kjell tänder lysrören)
(Jan) – Vad är din föreställning om konstnärens roll: den som vet och kan; den som söker; den som överraskas?
(Kjell) – Den som överraskas?
(Jan) – Ja.
(Kjell) – Det är ju en klyscha alla vill leva upp till.
(Jan) – Skall det istället låta: den som överraskar?
(Kjell) – Ja, varför inte?
(Jan) – Men då är det kanske den som vet och kan som har förmågan att överraska?
(Kjell) – Det är det där med kontrollen igen – jag är inte lika kontrollig som du är – du är ju lite vet och kan, du vill ha koll ända ut i...
(Jan) – Nej! Inte hela vägen. Jag måste också bli överraskad för annars är det ju bara kontroll!
(Kjell) – Överraskad, OK, det vill man gärna bli, men idag är det så lätt att säga, var och varannan konstnär som uttalar sig... ”Ja, jag håller på tills jag blir överraskad”, jovisst, men det är verkligen det svåraste, det är otroligt svårt.
(Jan) – Men är det inte, oavsett om många tjatar, en verkligt primär drift som driver konstnärer?
(Kjell) – Kanske det. Och varför vill man bli överraskad?
(Jan) – För att man inte är nöjd med att allt upprepas.
(Kjell) – Ja, OK, man vill inte upprepa det man tidigare har gjort; man använder kunskap och kunnande och så vill man få något oväntat att hända, så kan jag tolka det. Får man inte det oväntade att hända då gör jag bara det jag kunde – och det är lite tråkigt.
(Jan) – Å andra sidan upprepar sig alla konstnärer, något annat vore omöjligt.
(Kjell) – När du ser min konstnärliga karriär, så ser du att den har haft en orolig bana, lite svår att definiera och det utan att jag har många olika uttrycksfält med film eller teater eller så. Trots att jag mest har målat så har där funnits ständiga spänningar mellan det strukturerade och det informella. Det har varit jobbigt ibland, för det finns ju någon slags tanke om enhet i en konstnärlig utveckling. Med de här senaste målningarna kommer några kanske att säga att jag fått ihop de två sidorna.
(Jan) – ”Knyta till säcken.”
(Kjell) – Just det, det känner vi igen.
(Jan) – Men skall man sen kunna fortsätta måste ju nästa steg bli att man öppnar säcken!
(Kjell) – Spänningen måste hållas vid liv samtidigt som man är tydlig i sitt uttryck. Men det är svårt att åldras i den här branschen.
(Jan) – Varför då?
(Kjell) – Därför att du har producerat så mycket och du vill inte sitta och göra samma saker om igen. Du måste ständigt ut och gräva, försöka hålla det vid liv. Inte bara använda gammmal erfarenhet.
(Jan) – Men det är ju den mest spännande utmaningen! Jag har alltid intresserat mig för konstnärsliv, just för att se hur andra hanterat det här problemet, det är så arketypiskt: hur skall man leva, vad gör man av sin tid som varelse?
(Kjell) – Svårigheten är att man tävlar med sig själv...
(Jan) – Men då är det en tävling som du klarar dig bra i; som handlar om att förbli intresserad, förbli nyfiken, inte stelna till.
(Kjell) – Det är det som är viktigt, för tävlingen, om man nu skall säga så, är både i förhållande till en själv och till omgivningen. Den trave man håller på med, den växer hela tiden.
Jan Svenungsson