"Mauerstrasse", in: Artes, # 3, 2001
Jag bor på Mauerstrasse 80. Något hundratal meter bort löpte tidigare en viss mur. Från mitt fönster skulle jag för elva år sedan ha kunnat betrakta gränsvakternas nitiska arbete vid Checkpoint Charlie. Men gatans namn är mycket äldre än så. Berlins historia har många skikt.
Mauerstrasse är inte en storslagen gata, men den är central. Några stenkast bort byggs Potsdamer Platz och Leipziger Platz upp på nytt, med en rad stora arkitekter tävlande om uppmärksamhet. Allt nytt, samtidigt. På vår gata, däremot, är bebyggelsen blandad. Här har hus drivit in under åren och blivit kvar. Alla har de sina berättelser. En del känner jag, andra kan jag tänka mig eller fantisera ihop. Jag har alltid fascinerats av att betrakta byggnaders skal och göra mig föreställningar om deras insida.
Gatan börjar vid Behrenstrasse, bakom ryska ambassaden på Unter den Linden. Inledningen (1) präglas av borgar till byggnader som täcker hela kvarter, några sammanlänkade med broar som vore gatan en kanal. Fast här leds även vattnet över gatan: det röda röret signalerar byggarbeten – grundvattnet står högt i Berlin. Dessa stenborgar hyser nu som förr ministerier, byråkrater, papper – också av ett särskilt slag: ringklockan (3) återfinns vid den oansenliga grå dörren på hörnet (2).
Berlin kan göra ett märkligt tomt intryck och få vandraren att känna sig både liten och övergiven bland alla stenfasader. Här finns också sådan arkitektur vars främsta uppgift varit just att frammana känslor av obetydlighet: individen skall inte finna något fäste för blicken på överdimensionerade fasaders minimerade klassicism. Goebbels Propagandaministerium (4) är nyligen renoverat (detta är baksidan) och hyser återigen ett ministerium – för Arbete. Längst bort i samma kvarter delstaten Thüringens huvudstadsfilial (6) – en av många nya byggnader i dagens Berlin som leder mina tankar tillbaka till Speer. En konsekvens av stadsbyggnadsdirektören Stimanns krav på stenfasader parat med arkitektkontorens datoriserade rationalism. Under den korsande Mohrenstrasse ligger den med brun marmor inklädda tunnelbanestation som betjänade Rikskansliet fram till 1945. Till slut blev den de överlevandes flyktväg från bunkern när ryssarna stod bara något kvarter bort. Rakt fram ett stycke modernism ur en annan era: Nordkoreas ambassad. Vid dess entrégrind ett skyltskåp (7) där förbipasserande hålls löpande underrättade om Kim Jong-Ils senaste invigningar och bedrifter.
Något längre ner korsas Leipzigerstrasse (8), på dess väg mot en rekonstruerad framtid vid Potsdamer Platz, komplett med nästan-skyskrapor. I hörnet det gamla huvudpostkontoret, nu museum, som klarade kriget väl, fast inte utan närstrider. På den solida fasaden kan man fortfarande se i vilka fönster en skytt har blivit beskjuten (9).
På det trekantiga torget i hörnet med Krausenstrasse låg tidigare en liten kyrka: Bethlehem Kirche (10). Av den återstår en skugga i stenläggningen. Istället kom Claes Oldenburgs och Coosje van Bruggens plastiga “Houseball” rullande, ett konstverk (som sägs handla) om exil och flykt (11). I Philip-Johnson-Haus har ett franskt kosmetikföretag äntligen flyttat in i en av de sedan invigningen 1997 outhyrda affärslokalerna på bottenvåningen. Vårt hus ligger mittemot (13). Bakom det en sårig ruinmiljö (12), från vilken tidigare stadens största technodisco E-werk gjorde söndagmorgnar svåra att uthärda. Men det gamla kraftverket har just blivit sålt, vårt hus likaså, här skall bli toppmodernt högkvarter för ett IT-företag. Tvärs igenom kvarteret, rakt över vår gård, kommer en av Berlins förkrigspassager - “Buchhändlerhof” - att återställas med caféer och restauranger, det är Stimanns villkor för ombyggnaden. Allt skall vara samtidigt nytt och gammalt i Berlin.
Några portar längre ner ett blygrått hus (14) som jag besökte redan 1987. Min bror arbetade där i ett år, som översättare. En dag gick han över till väst, uppsökte närmaste McDonalds, handlade och förde sedan måltiden i påse tillbaka över gränsen till en tysk kamrat som var både hungrig och nyfiken. Foton finns. Nu bor jag granne, men i en annan värld.
Snett emot f.d. “Infotext” ett av arkitekten Kleihus’ många nittiotalshus (15). Från en viss vinkel citerar det Mies van der Rohes utopiska skyskrapeprojekt för Friedrichstrasse från 1921. Och det är på just denna gata som Mauerstrasse nu rinner ut (16), precis innanför den tidigare gränsen till den amerikanska sektorn. Idag återstår en stenlagd linje i marken. Soldaterna är ersatta med Frank Thiels porträtt på hög ställning. Men Café Adler finns kvar och mur-muséet strax intill har öppet till klockan tio, varje dag, hela året. Framtiden närmar sig med stora steg.
Jan Svenungsson
